Inte ens curlingföräldrar kan förstöra en sån här dag
Idrottens sanna själ hittas i de små sammanhangen.
Så sant, så sant.
På gott och ont.
Inget är som smaken av en guldmedalj. Eller en kexchoklad. För att inte tala om en kram från gosekaninen efter tävlingen. Medan det senaste i raden av dopningsnyheter plingar in i telegramkorgen (Kallurs konkurrent Onyia) är minnesbilderna från barnens löptävling i går ett effektivt botemedel mot cynismen.
I dagens avsnitt av Laul Calling är förre A-förbundskapten Tommy Söderberg gäst. Vi pratar U21 och EM men vi pratar också om hur man tar hand om unga stjärnor och såväl före som efter programmet pratade Söderberg mycket om idrottens själ, om barnen, ungdomen, de små sammanhangen.
Stora ögon och ivriga ben
I går var jag tillbaka i just de sammanhangen, de som jag växte upp i, de där idrotten var en självklar och central del. Drygt treåriga dottern sprang sin första löptävling, i Tolvanloppets Tummeliten-klass, och där fanns allt det som Söderberg efterlyser i dagens toppidrott – och samhälle. Stora ögon, ivriga ben, skrubbsårsknän och en tävling som gällde allt men samtidigt inget.
Alla som kom i mål var vinnare, alla fick medalj, choklad, dricka och sin tävlingströja att behålla.
Efter en pärs på 250 meters löpning satt det förstås också fint med en ballong att vifta med medan man återhämtade krafterna. Där var mammor och pappor och stora famnar och utsträckta händer även under loppet för dem som behövde lite extra stöd.
Tyvärr är det också vissa av mammorna och papporna som ger barnen deras första inblick i den mindre vackra sidan av idrottens värld. Jag har skrivit förut om galna idrottsföräldrar och inte minst om pappor som utgör extremt dåliga exempel vid fotbollsplanernas långsidor med grabbig attityd och påhopp på domare och motståndare.
Mammor som puttade små barn
I går blev jag dock påmind om att vissa mammor inte är sämre när det gäller att vara blinda för allt utom det egna barnet. Där var curlingföräldrar som vägrade att flytta sig en millimeter för att släppa fram barn till startlinjen, allt för att det egna barnet skulle få den bästa platsen. Där var mammor som puttade undan små barn för att få ta den bästa bilden på egna stoltheten.
Och där var, i pojkarnas yngsta klass, en mamma som helt utan skam ropade ”jävla idiot” till en annan som hon tyckte stört henne och sonen.
Vem som verkligen var den jävla idioten behöver knappast sägas.
Men det är fascinerande att bli på påmind även om det jag lyckats förtränga från barndomens idrottande, om de föräldrar som förstör allt det som är meningen med barns sport. De vuxna som med sitt beteende leder barnen de första stegen in på fel väg, den som i förlängningen leder till dålig förlorarmentalitet, bråk och fusk.
Markera!
Nu förmådde de få med trist attityd inte alls förmörka den soliga försommardagen
i går, det var glädje och upptäckariver som dominerade de smås första tävling. Men i ett samhälle med allt mer egoism och hårdnande attityder är det viktigare än någonsin att inom de ungas idrott markera hårt vilka värderingar som ska gälla och vårda dessa med alla medel, allt för att barnen ska ta dem med sig längre fram och högre upp inom idrotten.