Få kan fotboll bättre
Hon tvingades kalla sig Pelle som liten för att få göra det hon älskade mest.
Nu får hon priset som Årets Idrottskvinna.
Pia Sundhage.
Hon, vars betydelse inte kan överskattas.
Jag kunde bara skratta när min chef berättade att Pia Sundhage tackar för utmärkelsen Årets Idrottskvinna men också tycker att det är synd att ett sådant pris, år 2009, ska behöva finnas. Det är bara att instämma. Därför blir också detta sista gången vi delar ut priset.
Ett pris som en gång tjänade sitt syfte men nu snarare blir konserverande än framåtsträvande. Ändå är det precis som Sundhage säger, behovet av att lyfta fram kvinnor finns fortfarande.
I denna tidning och i sportens värld som helhet – och världen i övrigt. När man läser saker som ”den kvinnliga polisen” och ”en kvinnlig läkare” så är det för att mannen fortfarande är normen och kvinnan undantaget. Längre har vi inte kommit.
Pelle – ett hedersnamn
Inget exempel på det kan vara tydligare än damfotbollen. Vi säger ”allsvenskan och damallsvenskan”. Normen och undantaget. Alltid. Bara ordet damfotboll är i sig en paradox; ordet ”dam” är inte direkt något man förknippar med tufft, spel, leriga planer, hårda skott och skarpa glidtacklingar. Pia Sundhage vet allt om att inte passa in i normen. Jag har flera gånger här i tidningen, och även i min bok ”Damelvan”, skrivit om hur Sundhage tvingades heta ”Pelle” som liten för att få spela med pojkarna.
”Det värsta var att jag var stolt och glad, jag tyckte att Pelle var ett hedersnamn. Jag trodde att jag var den enda flickan i hela världen som spelade fotboll”, berättade Sundhage.
I dag är verkligheten för små flickor som vill spela fotboll en helt annan. Det finns över 60 000 licensierade damspelare bara i Sverige och därtill ska läggas alla flickspelare. Att det ser ut så kan vi tacka Pia Sundhage och de kvinnor som stred för sin rätt att spela fotboll, trots hån och förakt, för.
Sundhage har varit obekväm, stått för sina åsikter och därför åkt på en hel del smällar, men hela tiden rest sig. Inför OS-finalen skrev jag att det är ”skandal” att Sundhage aldrig blivit svensk förbundskapten.
I USA ser man dock enbart till kompetens. Pia Sundhage ansågs vara den bästa och hennes uppdrag var tydligt: vinna OS-guld åt USA. Hon svek inte. Favoriten Brasilien besegrades och jag såg på plats på Arbetarstadion i Peking vilken stor roll Pia Sundhage hade i segern. Hela vägen fram hade hon gjort ett gott arbete, men hennes insats i finalen var något extra. Jag har aldrig hållit med de som säger att en tränare inte kan göra särskilt mycket från sidan av planen.
Det är för sin roll i det enda OS-guld vi fick lite svensk smak på (”det smakade ändå rönnbär sa fågeln och åt grenen där rönnbären suttit) som Sundhage får sin utmärkelse av oss. Att hon dessutom är en lysande förebild, helt utanför normerna om traditionell kvinnlighet, gör henne till en i mina ögon ännu lämpligare vinnare.
Årets Idrottskvinna är älskad
I 27 år har Pia Sundhage drömt om att få bli svensk förbundskapten. Jag hoppas att Sverige och Svenska fotbollförbundet en dag ska våga släppa in henne på första parkett, trots att hon är kontroversiell, trots de invändningar som finns kring henne, trots att man velat bygga en bild kring damfotbollen som ser mer ut som Malin Moström än Pia Sundhage.
Men detta års idrottskvinna är älskad, mer än man kanske tror. Mina krönikor om Pia Sundhage under OS gav hundratalet mejl och alla, utom en handfull, andades respekt och stora känslor för spelaren och ledaren, men kanske mest av allt människan Sundhage.
Få kan fotboll bättre. Få kan älska fotboll mer.
Ingen kan vara mer lämpad att vinna den sista årgången av utmärkelsen Årets Idrottskvinna.
Årets Idrottskvinna år för år – alla vinnare