Martin Mutumba: Ha min bok som en bibel
Publicerad 2020-08-26
En man som heter Martin vaknar halv sex och äter gröt.
Han duschar och tar på glasögonen och den blå skjortan.
Sedan åker han till jobbet på förskolan.
Det är bilvägar på mattan och flaggor tejpade på väggen.
Stolarna står staplade på borden, alla utom den jag lånat, den som är lite för smal för min rumpa. Det luktar angenämt av rengöringsmedel, det är svalt och helt tyst, barnen gick ju för någon timme sedan.
Läraren dröjer sig kvar vid katedern.
– En flicka satt i mitt knä första dagen. Det var inskolning och hon ville till sin pappa. Gick han på toaletten började hon gråta. Men hon gillade mig mer och mer. Sista timmen var pappan utanför rummet och det gick bra, säger Martin Mutumba.
Hösten 2017 var mittfältaren förpassad till Örgrytes avbytarbänk. Han hade vunnit SM-guld med AIK, han hade varit proffs i Finland, Ungern, Iran och Turkiet, men mot Gefle i Superettan fick han bara fyra minuter. Efteråt var han besviken på klubbens rådgivare Erik Hamrén och skrev på Twitter att sanningen skulle komma fram i en bok en dag.
”Titeln på min bok är Jag åt aldrig bajs/ekta hela vägen. Min bok kåmmer vända upp å ner på svensk fotbåll å samhälle den e såm mej”.
”En lång tid var jag uteliggare”
Tre år senare är ”Äkta hela vägen” samskriven med Erik Niva och just utgiven.
– Jag kunde inte säga allt när jag spelade. De hade sagt att jag var ett monster. De hade sagt att jag hade ett eget företag. Men jag har känt så här hela karriären. Det är så mycket fake people i fotbollen.
Vad vill du ha sagt?
– Det går att spela fotboll utan att vara på ett speciellt sätt. Du behöver inte smöra. Jag bröt ben, jag var kriminell, men jag måste ge barnen ett recept hur man får en bra karriär fast allt gått fel. Eller hur man inte ska göra.
Ja, ger boken tips på hur du ska leva eller vad du ska hålla dig ifrån?
– Båda tre.
Dagens första flin. Han bjuder på citrussnus och lägger in en själv.
– Det är en bok som du inte bara ska ha i ditt hus, du ska ha den som en bibel. Det finns kapitel för alla lägen i livet.
Vilken sorts händelser tog du inte med?
– Slagsmål. En lång tid var jag uteliggare. Men jag orkar inte ta upp den skiten.
Hade på sig tre par byxor
Jag läste biografin på förhand och publicerade tre artiklar: en om psykisk ohälsa, men också om bråket med Henok Goitom och kritiken mot Zlatan Ibrahimovics påstådda engagemang för förorten.
Väldigt typiska och lite slappt valda vinklar, kan jag tycka i efterhand. För om medielogiken säger att du ska fånga det ovanliga så ställs allt på ända med yttermittfältaren från Rinkeby. Han sågar alltid svensk fotboll och sig själv. Han har alltid en ny rövarhistoria om den vilda ungdomen.
Vad är det han själv brukar säga? ”Tränarna ropar SPELA ENKELT! och tror att man ska passa, men för mig är det enklaste att dribbla”.
Den ingången, att tänka tvärtom, behövs för att inte bli distraherad av alla stickspår.
Det anmärkningsvärda är ju att han sitter här. På jobbet. Efter två bedrövliga år.
Jag frågar hur han hade sett ut om vi hade mötts för två år sedan, några månader efter knäskadan mot BK Forward i augusti 2018 som satte stopp för karriären.
– En luvtröja. Lång jacka. Tre par byxor för mina ramlade av hela tiden. Jag tog tabletter på morgonen. Jag behövde inte käka så jag gick ner tjugo kilo. Jag var pinnsmal och la bara ut roliga bilder på sociala medier för att ingen skulle märka något. Feta sulor.
Vadå, kängor?
– Nej, såna som gamlingar har. Såna gungande skor. Jag gick och köpte dem på Din sko för jag var påverkad och tyckte att de var sköna. Jag var jävligt trasig och promenerade mycket.
Läkarna vägrade skriva ut mer
Du skriver att du två gånger försökte ta ditt liv.
– Ja. Jag skilde mig och fotbollen tog slut. Det var en vägg, vägg, vägg. I familjen har vi problem med sprit och andra grejer så det var lätt att vända sig till det. Jag hade kört i vänsterfilen sedan jag var femton år, försökt reppa alla. Jag var ortens ansikte. Jag var programledaren. Men jag frågade aldrig mig själv hur jag mådde.
Vad hade du svarat om du ställt frågan?
– Jag hade ont i magen varje match. Jag kunde lägga en show men hade kvar den inre stressen från att jag var barn. Jag ville inte återvända till fattiga förhållanden. Blev det kryss kunde jag ta sönder omklädningsrummet. Jag var inte bra som Michael Jordan, men mina krav på medspelarna var lika höga. Jag blev galen.
Hur var det att gå på trottoaren de månaderna?
– Jag var hela tiden borta. Jag fick tabletter när jag tog sönder knäet, de var morfinliknande. När läkaren vägrade skriva ut fler var det inte så svårt att få på andra ställen. Folk visste inte att jag skadat korsbandet. Aftonbladet skrev att karriären var över men jag trodde att det var lugnt. Jag skulle bara knarka i två-tre månader och sedan komma tillbaka. Jag var nitton år i huvudet.
Tog du kokain?
– Nej, det var tabletter. Folk som gör det får för många vingar, jag är redan ett flygplan, jag skulle krascha.
Isolerade du dig?
– Ja, jag sa till barnens mamma att snälla, jag vill inte träffa barnen. Jag mår jättedåligt. Duckade min mammas och lillasysters samtal. Jag hade fett mycket hemmafester med random personer för att ingen skulle prata om fotboll. Men vi hade för hög musik och folk kom hit och dit, så jag blev utslängd ur lägenheten.
”Vi var polare för att vi knarkade”
Han var 33 år gammal och slut. Slut i skallen, slut i knäet, slut på visioner. Han överdoserade men klarade sig. Försökte igen. Blev varse att den som lever så snart dör.
– Jag var i mörkret i sex månader. Jag hade mardrömmar om att knarka och köra ihjäl någon. På nyår tänkte jag på att gå ensam in i ett nytt år. Det var för mycket. Jag tog minst tio tramadol och sömntabletter.
Du klarade dig. Men vad var vändpunkten?
– En polare lånade ut sin lägenhet till mig, för jag hade ingenstans att bo. Vi var polare för att vi knarkade, inte för att vi var way back eller ens känt varandra två-tre år. Han överdoserade. Han dog. Jag såg på mig själv. Jag hade haft på mig samma kläder i två-tre veckor. Jag som alltid gillat kläder och att se bra ut. Nej. Det livet jag levde var inte för mig.
Hur kom du ur missbruket?
– Jag gick aldrig tolv steg. Jag har fastat när jag var liten och lärt mig bestämma över min kropp. Jag ville var med mina barn igen. Jag gick i terapi. Slutade knarka och drack nästan inget. Det var som en Rockyfilm, men inte för att komma tillbaka till fotbollen utan till livet.
Var du pank?
– Nej, inte så värst. Pengar gick att fixa. Men jag drar till mig äckliga personer. Jag kan träffa någon som du, en Kristoffer som är finklädd, men som pippar mig. Ska jag ta till våld då? Då torskar jag igen.
”Jag har varit på bottens botten”
Vilken sorts affärer har du tänkt hoppa på?
– En polare kom på Tinder före Tinder fanns. Jag träffade honom i Kista och tyckte det lät som stalker att man skulle matcha. Och jag pratade med en annan polare om elsparkcyklar. Man kan sälja tobak med dem. Alla vill ha det. Alla vill ha snus på natten. Tre-fyra år senare kom en kille och kom på att det ska vara elsparkcyklar i stan, nu ser vi dem överallt.
Det blev ingen dejtingapp eller semilaglig snusskjuts. Han bröt med festgänget och hängde med barndomsvännerna. Han skrev musik och spelade in.
Han skrev en sak till.
– Jag hade knarkat så länge. Jag hade pengar för att sitta hemma i två år till, men det skulle förstöra mitt liv. Jag skulle behöva dämpa ångesten. Drunkna. Så tolv på natten fick jag panik, jag måste ha jobb. Jag gick in på Arbetsförmedlingen och skrev i mitt cv att hej jag heter Martin och jag har spelat fotboll.
Han skickade till tre förskolor. Olympen på Telefonplan i södra Stockholm svarade först. Han köpte nya kläder, lämnade kvar de gamla i butiken och klev av ett tunnelbanestopp för tidigt.
– Jag var så nervös att jag gick från Midsommarkransen. Jag ville göra världens presentation men det gick åt helvete. Jag sa att jag varit på bottens botten. Rektorn var skön ändå. Vi pratade om fotboll och om barn.
Kommer aldrig för sent
Du fick jobbet direkt?
– Ja, efter höstlovet. Mindre än ett år sedan. Jag trodde hela veckan att han skulle ångra sig, att han tänkt efter, men jag fick jobbet. Hela min familj är jobbare, jag har aldrig varit människan som vill leva extravagant.
Hallå?
– Nej, kanske lite när jag spelade fotboll. Jag älskar guld. Men det kan man få när man jobbar, det är bara att spara undan. Sverige är bra, man betalar mycket skatt, men sparar du smart kan du göra din grej.
Med illa dold stolthet beskriver han sin klättring från resurs till fritids och vidare till förskolan. Det krävde att han läste ett par kurser vid sidan om jobbet, men det var han villig att göra.
– Det är som fotboll. Du börjar som pojkspelare, sedan juniorerna och A-laget. Nu är jag med lärarna. Varje morgon känns det som att jag ska spela match. Barnen väntar på mig, planering, gå till parken, två led, bang.
I AIK kom du ofta för sent. Har det hänt här?
– Aldrig i livet. Barn väntar på mig. Inga roliga skämt kan rädda dig. I fotbollen gick det. Jag sköter mig, äter frukost, det måste jag för att orka med barnen till tolv när det är lunch.
Fil och mackor på morgonen?
– Vanlig frukost. Lite gröt, lite fil, te. Upp halv sex.
Du verkar lycklig.
– Ja. Förut kunde jag inte lukta på blommorna. Det kan jag nu.
Hur är du med förskolans barn?
– Vi lär dem svenska och att räkna. Vi lär dem hur man skriver ett A, hur man skriver sitt namn, räcker upp handen, står i led, tvättar händerna innan och efter man har ätit. Vi förbereder dem för skolan. Det är kul som fan.
I jobbet ingår att trösta gråtande barn. Hur går det?
– Bra. Du vet den där flickan som hade inskolning och satt i mitt knä. Alla ritade sen och hon var mest koncentrerad av alla. Hon ritade en teckning till mig. Det var som att vinna bästa priset i fotboll. Det var stort.