Det blågula havet stod enat i givakt för Ibrahimovic

Jennifer Wegerup

helskärm

En skälvande matchminut återstod när hela Råsunda reste sig.

Ut gick Zlatan Ibrahimovic i det strilande höstregnet.

En efter en ställde sig folk upp.

Det blågula havet stod enat i givakt för Zlatan.

I en enda stor hyllning, en enda stor kärleksförklaring.

Det borde inte vara möjligt.

Den känslan är det som dröjer kvar när Råsunda tömts på folk, när man går hem med nerbitna naglar, hundra nya grå hårstrån, begynnelse till magsår men likväl med ett saligt leende på läpparna och rodnande kinder. Förförd av en spelare som när han spelar fotboll som bäst, när han spelar fotboll som i går kväll, upphöjer spelet, gör det till en njutning i dess mest fulländade form.

Det borde inte vara möjligt att göra det Zlatan Ibrahimovic gör med bollen.

Det borde inte gå att spela så bra och inte göra mål.

Det borde inte gå att känna sig så här pass nöjd med

0–0 och bara en poäng.

Men jag säger som Zlatan sa efteråt i den mixade zonen: ”Så här är fotbollen”.

Danmarks förbundskapten Morten Olsen, han tog till lite större ord nere i Råsundas källare. Olsen erkände att en Zlatan i form, honom kan man inte stoppa: ”Han är fantastisk”.

Olsen måste tacka såväl Gud som Thomas Sörensen (kanske är det i danska ögon just nu en och samma person) för att inte Zlatan och Sverige fick de mål man så väl förtjänade.

Det såg retsamt enkelt ut

Sällan har jag unnat någon ett mål så som jag unnade Zlatan det mot Danmark på ett höstligt rått Råsunda, i en match som blev både så lik och ändå så olik den i ett somrigt Parken i juni.

Jag vågar påstå – och säg emot mig den som kan överbevisa mig – att den stora skillnaden mellan de två mötena heter Zlatan Ibrahimovic. Det var han som nästan genast stressade de rødvhide med ett hårt vollleyskott. Det var Zlatan som skarvade så att det såg retsamt enkelt ut. Det var Zlatan som lekte karusell med Helveg, som spelade fram Elmander, som sköt tätt utanför och som klackade (Italien-målet 2004 var ingen slump om nu någon trott det) och slängde sig i en cykelspark. Det var också Zlatan som tog sitt ansvar bakåt och som var så trött att han vacklade när krampen jagade honom av planen.

Visst, ingen spelare är större än helheten. Nog finns det en vacker blågul bukett av andra spelare som vore värda en egen krönika. Men det finns ingen jag hellre skrivit om än Zlatan.

Särskilt som det känts så trist att med besvikelse i pennan behöva skriva i moll de gånger han inte nått upp till den väntade nivån, som mot Nordirland. För även om Lagerbäck har delvis rätt i att Zlatan bedöms efter en mer krävande måttstock så är det också sant att han inte varit så här bra i landslaget på länge, länge. Om någonsin.

Redan då jag såg honom i se

rie A-premiären i Milano för två veckor sen kom den tanken. Jag skrev då att han behandlar bollen med samma finess som en älskare. I går kväll var han både Don Juan och Casanova.

Alla reste sig för Zlatan

”Jag följde honom två år i Juventus, men jag hade glömt att han gör de där sanslösa sakerna med bollen”.

Så sa Luca Curino, Gazzetta dello Sports utsände på Råsunda, till mig efter matchen. Han hade då precis blivit uppringd av en orolig kontakt i Inter som ville veta att inget var fel med Zlatan, att krampen inte var en skada. Precis så viktig är vår svenske nummer 10 för en av världens främsta klubbar.

På hemmaplan har vår egensinnige stjärna inte alltid uppskattas lika högt och brett. Just därför var det extra vackert när Zlatan gick ut och alla reste sig. Man som kvinna, gammal som ung. Alla i en gest av den respekt Zlatan så ofta pratar om att han vill ha.

Denna kväll hade han förtjänat den. Som han hade förtjänat den.