Vad ville egentligen, Barcelona?
Johanna Frändén om Lyon–Barcelona i Champions League
LYON. Sju svåra år är över för Lyon, men missväxten har givit plats för den gamla talangträdgården i Rhônedalen att växa.
Barcelona reser hem med ett resultat de kan leva med, men med rent existentiella spörsmål kring sin offensiv. Ett av dem lyder: Vilka är Barça är när alla anfallare är ur form samtidigt?
Det hade gått sju år sedan Olympique Lyonnais satt fötterna i åttondelsfinal i Champions League och att det var finfrämmat på besök i Lyon rådde inget tvivel om, sånt märks i hela staden. OL är det närmsta en lokal familjeangelägenhet man kommer på den här nivån i Europa. I ett infall av tidig våryra hade lyonborna intagit uteserveringar längs flodbankerna och samsades snällt med ditresta Barcelona-supportrar på eftermiddagen.
När Barça-bussen lämnade spelarhotellet några timmar senare var det till lokalbefolkningens förtjusta skrik. Ingen hatmatch, ingen ärkerival att trycka till, men väl en traditionstyngd europagigant på besök hos en fransk familjejätte. Två nyanser som den yppersta europafotbollen fortfarande välsignar oss med och ett möte man verkligen kunde leva med på förhand.
Fipplade bollen i ribban
Någon kvart in i första halvlek kunde också Les Gones leva med vad de såg.
När formaliteterna var överstökade – Samuel Umtiti hälsades med applåder, som det anstår en fransk världsmästare – var Lyon taggat till tänderna, det var inte så svårt att förstå. Men vad ville egentligen Barcelona med den här matchen?
Inte styra den i någon särskild riktning i alla fall, såg det ut som i inledningen av första halvlek.
Och eftersom Barcelona inte direkt tog tag i matchen kunde ju Lyon lika väl öva lite. Det var hemmalagets fine Houssem Aouar som fick matchens första kvalificerade målchans, men avslutet letade sig en bit över och utanför. Martin Terrier, som överraskande tog en plats på Lyons mittfält, var några minuter senare ännu närmre att ge hemmalaget ledningen när han fick på ett jätteskott som Marc-André ter Stegen svettigt lyckades fippla i överkanten av ribban. Leo Messis läge strax efteråt gick förstås inte heller att skratta bort för hemmalaget, vars överlevnad i turneringen hänger på att argentinaren inte spelar sin bästa fotboll just nu.
Svagaste i modern tid
Tanke från Frankrike: Säger man Lyonnais många gånger efter varandra låter det som ”Lionel”. Men Barças nummer 10 reagerade inte nämnvärt på kvällens läktarramsor. Faktum är att han kom till match med en av sina svagaste insatser i modern tid bakom sig, när han bland annat brände en straff – och bland annat satte en annan – mot Valladolid på Camp Nou i helgen. En Leo Messi ur form håller ju alldeles oavsett valfritt försvar sysselsatt ändå, men när inte heller Luís Suárez vet vad han heter i förnamn är Barcelona inte samma lag. Suárez kom till match med nästan exakt ett dygns fotboll spelad på bortaplan utan att göra mål. När turkiske domaren Cüneyt Çakır slutligen blåste av matchen på Parc OL var uruguayanen uppe i 25 timmars torka.
Barcelonas problem på längre sikt är att Philippe Coutinho är mer eller mindre genomskinlig den här säsongen och att Ousmane Dembélé inte vet något om hur det är att ta ansvar.
Lämnat missväxt och missär
Lyon har sin tuffa tid bakom sig nu, den då spelarbudgeten fått krympas till förmån för arenabygge och de egna produkterna säljas så fort de varit flygfärdiga och inkomstbringande. När OL äntligen är tillbaka i slutspelssammanhang i Champions League är det med en inramning som andas höga ambitioner. Det har gått sju svåra år sedan de senast var i åttondelsfinal i Champions League, men i stället för missväxt och misär har man byggt upp en mäktig hemmaarena och dragit på sig en kostym av det snitt som en europeisk storklubb – en riktig – bär.
Och man har ett lag med den underbart flyfotade Houssem Aouar, den lite splittrade men imposante Tanguy Dombélé och en energisk Martin Terrier.
Några minuter hade gått av andra halvlek när Barcelona parkerade sig i OL:s straffområde för första gången med ett ordentligt etablerat anfallsspel. Men Jason Denayer höll Leo Messi och Luís Suárez under disciplinerad uppsikt, ungefär som om OL-presidenten Jean-Michel Aulas bett sin reslige mittback att sitta barnvakt åt argentinaren i eget straffområde.
Lyons problem var att de behövde ett mål mer desperat än Barcelona och med en Memphis Depay i dålig form och Nabil Fekir på bänken fanns inte så många med potential att straffa Barça i kväll.
Bortalaget tog över allt mer och till slut fick Lyon fokusera på att kontra – med förnuft. Lyons hårt ansatta försvar fick sällan komma ner i vilopuls och det hängde ett katalanskt mål i luften. Inte ett av de där spektakulära tiki-taka-varianterna, mer ett Ernesto Valverde-pragmatiskt 0–1 från skapligt läge. Det såg ut att komma med Jordi Albas klassiska invik från vänsterkanten, men Luís Suárez skott smög sig just utanför Anthony Lopes vänstra stolpe.
Orka världens snabbaste jordfräs
När hemmalaget inte fått utdelning på en dryg timmes spel kröp man ihop, trött men beslutsamt på egen planhalva. De skulle kanske inte vinna den här matchen, men det tänkte inte bjuda katalanerna på något avskedsmål i sin återkomst på den stora scenen.
Läget kom ändå så klart. Det där Leo Messi blir neddragen (på grund av: orka hålla jämna steg med världens snabbaste jordfräs) och får frispark några futtiga meter utanför straffområdet. Men detta var inte Lionels kväll – det var inte riktigt Lyonnais heller – och bollen gick rakt i muren två gånger om.
0–0 är ingen katastrof för något av lagen. Det var Lyons bästa tänkbara resultat inom realismens råmärken och ett som Barcelona kan leva med inför returen.