Önskan: ett landslag som vågar säga ifrån
VISBY. Mod, shining, utstrålning, framåtanda – det är vad Sverige tänkt åka till Ukraina med.
På planen, då.
Handlar det om politik tassar vi in med tofflorna på.
Det är skillnad på folk som pratar och folk som säger saker.
Under den här sortens samlingar pratar vi hela tiden. Det är prat i de stora vita presstälten, det är prat ute på Gutavallens läktare, det pratas på planen och vi pratar när vi reser oss från allt och går hem för dagen.
I går var Visby lite gråfuktigt kallt, och jag var högst egoistiskt glad över att Markus Rosenberg är tillbaka i Sveriges fotbollslandslag igen.
Han har alltid sagt saker.
Det är bara två år sen, knappt ens det, som han sänkte Sampdoria och sköt Werder Bremen till Champions League. Han var utdömd av Werder Bremens egna fans, utnämnd till säsongens sämste spelare ett par gånger om, och i landslaget höll han på att växlas ut mot annat som var yngre, bättre, mer spännande än en snäll pojk från Malmö (hans pappa Paul tyckte att han borde blivit präst istället för proffs).
Det känns som väldigt längesen.
Werder Bremen är inget Champions League-lag längre, och är upptaget med att sälja av sina stjärnor. Rosenberg åkte en sväng till Spanien för att få spela fotboll, och tänkte rätt lite på landslag.
När han skulle vara med blev han skadad. När han blev kallad tackade han nej. När ett bananskal och två anfallsskador öppnade EM-dörren klev han in.
– Det mesta är sig likt. Det är lite högre tempo på träningarna, lite mer intensitet än under Lagerbäck, sa han igår.
Ukraina – knappt en demokrati
Vi pratade om tiden som gått, om hur nära han trots allt är att få en roll i det här laget i EM, om att det varit nyttigt för honom att spela som ensam anfallare i Racing – i samma system som i landslaget. Och så pratade vi om att våga säga saker.
Jag har alltid gillat att prata med Markus Rosenberg. Han är orädd, kanske beror det på att han fostrats i omklädningsrum i Holland och Tyskland.
– Äh, jag vet inte. Det är väl från Malmö i så fall… Vi säger alltid vad vi tycker och tänker. Jag vet inte om det är Holland eller Tyskland eller om det är Malmö eller min uppväxt. Ingen aning. Men det man känner det står man för.
Om det är en attityd och ett sätt att ta sig an världen så är det inte ett som svensk fotboll åker till Ukraina med.
Ukraina är en ung demokrati, och knappt en demokrati alls. När de fick EM-värdskapet hette det överallt, precis som med Kina och OS, att det skulle bli en katalysator för moderniseringen.
Ingen hann tala om det för president Viktor Janukovitj innan han satte Julia Tymosjenko och hennes fläta bakom lås och bom.
Hamrén: Det ska politikerna sköta
– Politik, affärer och sådant ska absolut inte blandas ihop med sport. Sport ska stå för sig, sa Rysslands president Vladimir Putin häromveckan.
Det var Putin som fick OS till Sotji, om ni undrar. Han är en av dem som mer än någon annan visat att det inte går att hålla isär idrott och politik.
Väldigt många tycker att man inte kan kräva politiskt ansvar av fotbollsspelare eller ledare, att det är fjantigt att be sporten markera där inte kapitalet eller politikerna gör det.
Och nä, vi kan inte kräva. Vi ska inte. Men det hindrar inte att jag tycker väldigt mycket om dem som har attityden att ”det man känner står man för”.
Nyligen gick Philipp Lahm, Tysklands lagkapten, ut i der Spiegel och berättade hur han kände, vad han stod för.
– Jag ser inte mina egna tankar om demokrati, grundläggande mänskliga rättigheter eller frågor om personlig frihet eller pressfrihet i dagens Ukraina. När jag ser hur regimen behandlar Julia Tymosjenko är det inte i närheten av min bild av demokrati.
Lahm bad Michel Platini göra klart vad Uefa stod för, han sa att han inte alls var säker på att han skulle skaka Janukovitjs hand om Tyskland vann EM.
Man kan inte kräva av idrottare att de tar ställning, man kan inte begära att de är vare sig inlästa eller övertygade nog att göra det. Men jag vet att Philipp Lahm växte när han sa så, både som människa och ledare.
Svenska Fotbollförbundet vill inte att spelare och ledare ska behöva ta ställning i komplexa frågor. Zlatan Ibrahimovic, Sveriges kapten, har inte fått några frågor om Ukraina. Erik Hamrén fick det igen i går.
Han pratade om sin människosyn, och att landslaget ska visa sitt sätt att se på relationer under EM, med sitt sätt att vara, med sitt sätt att behandla varandra och andra.
– Politik, tycker jag… det ska politikerna sköta, sa han.