Bör vara kvar – om han känner suget
Publicerad 2016-10-23
Bohman: Försvaret var som ett lapptäcke av håligheter
Sportbladets Per Bohman följde Hammarby–Elfsborg (2–4) på plats. Här summerar han sina intryck i fem punkter.
1. Bräcklig backuppsättning ledde till ett...
För att ha varit fantastisk har den också varit... bräcklig. Hammarbys defensiv, alltså. Med Joseph Aidoo och David Boo Wiklander som mittlås – och så Birkir Már Saevarsson till höger och Mats Solheim till vänster – har försvarsspelet varit själva ryggraden i den uppryckning som Bajen stått för under hösten.
Men backlinjen är alltså synnerligen sårbar för enskilda spelartapp – klarar över huvud taget inte av avstängningar och skador. Mot Elfsborg fick vi av olika skäl se en konstellation som tidigare inte spelat tillsammans i försvarslinjen, från höger: Mats Solheim, Joseph Aidoo, Richard Magyar och Stefan Batan.
Följden: ett haveri.
2. ...defensivt haveri
Hammarbys tidigare så lyckade försvarsspel har präglats av ett effektivt eliminerande av farliga ytor för motståndarna att springa in i. Det har varit tätt, kompakt och alltid två försvarare på varje farlig gubbe. Det har helt enkelt inte varit bekvämt för det andra lagets mittfältare eller anfallare att befinna sig på Bajens planhalva.
Under den första halvleken mot Elfsborg fick vi se Hammarbys defensiv som ur en skrattspegel. Försvaret var som ett lapptäcke av håligheter, som en sil med för stora hål: allt rann igenom.
Ytorna var enorma, och överallt. Bakom det egna mittfältet samt mellan inner-och ytterbackar kunde Elfsborg röra sig alldeles för ledigt.
Ett recept för en defensiv katastrof när alerte Magnus Haglund skickat ut så skickliga offensiva spelare som Issam Jebali, Viktor Claesson, Simon Lundevall, Per Frick och Daniel Gustavsson på planen.
3. Lundevall tillbaka och Claesson överlägsen
Simon Lundevall har – med all rätt – fått sin beskärda del av kritik sedan han anlände från Gefle. Den förut så fritt flygande yttern såg märkligt omständlig ut och saknade klippet i steget den första tiden i Borås.
Men sedan sensommaren och framåt har Lundevall faktiskt presterat insatser som gör att han förtjänar upprättelse. Tack och lov är yttern återigen så där älskvärt finurlig på små ytor och avig i dribbingsraiderna.
Viktor Claesson?
Han spelar – tillsammans med Alex Farnerud och Magnus Wolff Eikrem – i en helt egen liga som offensiv, flytande mittfältare. Allsvenskans kanske mest sevärde lirare och planens överlägset bäste spelare.
4. Men försvarsmässigt imponerade inte Elfsborg heller – och Bajen ryckte upp sig
Det saknades inte ytor bakom Elfsborgs virriga backlinje i den första halvleken heller. Romulo smög sig flera gånger loss, men saknade derbykylan i avsluten. Överlag så spelade Hammarby upp sig rejält efter paus. Pressen blev intensivare, Elfsborg fick inte samma tid med bollen – och framför allt – så droppade Bajen konstant in obehagliga bollar i djupled. En lysande Pa Dibba och pigg Romulo slet sönder bortalagets ganska tröga försvarslinje och länge låg ett kvitteringsmål i luften.
5. Nanne bör vara kvar – om han själv känner suget
Inom föreningen har det utkristalliseras en tydlig linje efter derbydebaclet mot AIK den där vansinnigt varma julidagen. "En match i taget", var och är mantrat. Ledningen har lagt allt snack om framtiden på is – vad gäller kontraktsförlängningar och tränarsituationen – och bestämt sig för att fokusera på den grå vardagen. Alla känner till att Nanne Bergstrand och laget ställde om till en mer defensivt präglad, så kallat "cynisk", fotboll (även om det inte märktes mot Elfsborg). En kursändring som gjort laget till ett av seriens bästa under hösten, och att de har haft häng på en topplacering i tabellen.
Jag tycker definitivt att Hammarby bör behålla Nanne, men bara om han själv känner suget. Jag tror att det är i princip omöjligt att – i en storstadsklubb – få till den kontinuitet i spelartruppen som krävs för att kunna ägna sig åt storslagna visioner och femårsplaner. Känslan är att det krävs resultatmaximering varje enskild säsong och match, snarare än att unna sig lyxen att bygga på sikt. Kan Nanne Bergstrand underordna sig en sådan filosofi finns det ingen anledning att byta ut honom. Det har han visat med eftertryck under hösten. Men är han själv sugen på det?