Dennerby ägnar sig åt självbedrägeri – vi är inte bättre än så här

Jennifer Wegerup

Så kom, som väntat, den sista natten med gänget.

VM är slut, den storhetstid som varit är förbi.

Nu handlar allt om att våga erkänna nederlaget, rensa upp och börja om.

För sent. Två små ord, två små ödesdigra ord, som sammanfattar hela Sveriges VM.

I går satt jag framför Nordkorea–Sverige och när Lotta Schelin, så vackert framspelad av Therese Sjögran, gjorde 1–0 började jag hoppas. Mot bättre vetande, men ändå. Äntligen gjorde ju Schelin mål, till och med två. Äntligen spelade Sverige som ett lag. Äntligen verkade man också ha förstått allvaret, grät när det var över.

Men det var för sent. Allt det vackra kom för sent, som blommor i december; sköna att njuta en kort stund, men dömda att alltför snabbt dö bort.

För första gången sen kvinnor 1991 fick möjlighet att spela fotbolls-VM så är Sverige utslaget redan i gruppspelet. Jag är inte förvånad, jag hade tippat det. Generationsskiftet och skadorna har gjort blågult alltför fattigt. Av det här svenska laget gick det inte att vänta sig stordåd. Man är inte bättre än så här.

Men det gick att vänta sig att Sverige skulle spela alla matcher på samma sätt som i går. Det gick att kräva att man lärt läxan från förr och var vakna i första matchen. Det är och förblir då ett mästerskap börjar, inte när man redan satt sig i skiten.

”En enda dålig kvart”

Det gick framför allt att begära att svenskorna visade samma inställning redan från första avsparken. Mot Nordkorea var det, jag upprepar, för sent.

Thomas Dennerby och vissa spelare pratade efteråt om en ”enda dålig kvart”, den mot Nigeria. Det är själv-bedrägeri. Då pratar man åter bara om att gå vidare med minsta möjliga marginal.

Är det snack värdigt det landslag som tog VM-silver senast och som rankas som trea i världen?

Sanningen är att Sverige blivit omsprunget och ifrånsprunget av allt fler landslag.

Nu riskerar vi att missa OS. Hur många lag vi kommer att ha framför oss i nästa VM vågar jag inte tänka på. Förbundsordförande Lagrell, EFD:s Susanne Erlandsson och alla andra som styr svensk damfotboll borde däremot ställa sig den frågan.

Efter herrarnas misslyckade VM kom, som sig bör, hård kritik både inifrån och utifrån (och då gick man ändå vidare från gruppen). Samma sak måste nu ske med damerna.

Jag säger inte nödvändigtvis att Dennerby bör avgå. Men han bör få frågan: ”är du nöjd med Sveriges insats i VM?”. Alla andra svar än ett rungande nej ska ta ifrån honom jobbet. Inte för att det bara är hans fel att det gick så illa. Men för att han i så fall har fel inställning.

Något måste ske

Svenska fotbollskvinnor var pionjärer. Redan för femtontalet år sen började man släppa taget om det försprånget - helt i onödan. Nu måste något ske.

Att allsvenskan sägs vara ”världens bästa liga” är ingen tröst.

Det gör uppenbart inte vårt landslag till världens bästa.

Sverige har med sina 60 000 licensierade damspelare alla resurser att vara med i toppen. Men då krävs att vi vågar se sanningen i ögonen och höjer alla krav rejält. Det var bra att Lagrell röt till under VM – han hade ju rätt. Vissa håller inte måttet.

För fyra år sen flög svenskorna hem med silvermedaljer runt halsen, till ett jublande, väntade land. När Sundhage, Swedberg och de andra brons-damerna kom hem från VM i Kina 1991 fanns däremot ingen välkomstkommitte på plats. Så lite uppmärksamhet fick damfotbollen då.

Det är inte så länge sen, men jag tror tyvärr att de flesta i dagens landslag är sorgligt omedvetna om damfotbollens historia och den kamp som till sist ledde till ett överfullt Kungsträdgården 2003.

Den här gången väntar dock ingen på dagens lag heller.

Pendeln svänger fort – åt båda hållen.

Jag hoppas att de som nu ska summera VM minns det.