Strejken är ännu ett tecken på en värld där alla är sig själv närmast

Jennifer Wegerup

Italien skäms

MILANO. En skam.

Varken mer eller mindre.

Så ser många av Italiens främsta fotbollstyckare på strejken.

Natt i Milano, värmen håller Italien i en skoningslös omfamning.

Lika nådlös tycks konflikten inom den italienska fotbollen, ingen av parterna vill vika sig, strejken är i skrivande stund ett faktum, trots nattmanglingarna, i morgon väntas det officiella beskedet komma. Det blir strejk, det blir inget spel, ett mirakel krävs för att få parterna att enas.

Nu handlar allt om paragrafer och prestige snarare än kollektivavtal och verkliga förbättringar och förändringar, åt någotdera håll.

”Strejken är absurd”

Hela dagen i går rullade de italienska tv-sändningarna direkt med senaste rapporter om strejken.

Det italienska fotbollsförbundets ordförande Giancarlo Abete sade, med lika delar sorg och ilsika: ”Med alla problem vårt land nu har är det en skam att vi ska behöva få all denna uppmärksamhet riktad mot oss för detta”.

Gazzetta dello Sports chefredaktör Andrea Monti är inte heller nådig. Han skriver i en lång krönika i tidningen om hur onödig strejken är och hur hårt fotbollen – och fansen – drabbas.

”Det var bara det här som fattades vår fotboll.

Medan en ekonomisk och politisk kris växer måste vi ägna oss åt skakningarna hos en fotboll som, av egen förskyllan, nått sitt sista stadium.

Strejken är absurd och, vill jag tillägga, skamlig. Vanligt folk kan inte förstå den och den kan inte rättfärdigas.

Försök ni att förklara dessa paragrafer som ni inte kommer överens om för vanligt folk, hur de ska förstå klagan hos en spelare som, om han inte får igenom sina krav, ändå tjänar 5 miljoner kronor om året.

Ni kommer att få höra ett enda svar: Men vad är det ni pratar om?

Alla är lika skyldiga: fotbollsförbundet, spelarfacket, ligaförbundet.

Det finns ett enda budskap, från alla de som lägger all sin kärlek och alla sina pengar, på fotbollen och det är: ’Gör vad ni vill men stoppa inte vår fotboll’.

Om vi inte spelar i helgen förlorar italiensk fotboll en mycket viktig match. Jag fruktar att det inte finns någon väg tillbaka”.

Så skriver alltså Andrea Monti, chefredaktör för Italiens största sporttidning och hans ord är ett eko av mångas fruktan.

Större problem

Oavsett vem man håller på i en för många svårbegriplig konflikt är nämligen en sak klar: den här konflikten kunde och borde ha undvikits.

Det handlar i grunden inte om att fans blir besvikna och att spelarna får ett ändrat schema utan något mycket mer grundläggande.

I början av augusti pratade jag med Adriano Galliani, Milans vice president, under vår vistelse i Peking, om den italienska fotbollens problem.

Många är djupt oroade. Strejken är bara ännu ett tecken på en värld där alla bara är sig själva närmast, där alla problem hanteras i sista ögonblicket och där allt svårt helst sopas under mattan så länge det går.

Detta, och inte om den första omgången blir försenad och flyttad, är det verkliga problemet för italiensk fotboll.