Målorgien

Peter Wennman

Wennman: Med drömstarten & Torres kan Liverpool vinna ligan

Skön läsning för alla Liverpoolfans:

För första gången sen Rafael Benitez kom till Anfield leder klubben Premier League.

Kan Liverpool stanna däruppe också?

Ja, absolut.

Den här drömstarten betyder massor.

Benitez har förvisso vunnit både Champions League och FA-cupen med Liverpool, men i ligaspelet har han aldrig haft det där riktiga flytet. Pool har varit för ojämnt, tidigt tappat onödiga poäng, kommit efter från början och sen har guldchansen snabbt försvunnit.

Nu är gänget med direkt i inledningen, tre segrar och en oavgjord på de fyra första matcherna, och då bör vi också notera att Liverpool säkerligen bestals på två poäng när Chelsea fick en feldömd straff.

Vi ska inte underskatta betydelsen av en sån start, det här kan vara säsongen då Liverpool slutar strula bort skitpoäng och hänger på i toppen hela vägen.

Så vad har hänt?

Det är väl inte bara Benitez nya tur-skägg som inspirerat de röda?

Naturligtvis inte.

Jag säger bara: Fernando Torres!

Vilket lysande klipp Liverpool gjorde när man köpte honom, jag undrar om ens Pool-fansen vågade tro på att han skulle flyta in i laget så snabbt.

Jag gillar Voronin och Babel också, men Torres har den där alldeles speciella stjärnglansen som kan lyfta en hel klubb.

Torres (två nya mål i går) och Dirk Kuyt är en dödlig duo på topp. Voronin gör mål när han får chansen. Det kan inte vara helt lätt att heta

Peter Crouch och vara engelsk landslagsman i den konkurrensen.

Gårdagens målorgie mot nykomlingen Derby (6–0!) var en uppvisning i effektivitet och spelglädje. Liverpool var förkrossande överlägset – trots att man saknade Steven Gerrard.

Det kan givetvis invändas att Derby var förskräckligt dåligt, att målkalaset var väntat, men det håller jag inte med om.

Det ska ju göras också. Det är inte alla som klarar att dominera en match och även få till avsluten.

 Ta mötet mellan Newcastle och Wigan:

Under hela matchen, särskilt efter paus, skapade Newcastle sjukt många chanser utan att få in bollen.

Det var två offsidemål. Det var nickar i ribban. Det var friläge på friläge för hemmaspelare som schabblade, snubblade eller dundrade bollen över. Det var ett tappert Wigan som med en man utvisad i 45 minuter höll på att sno åt sig en poäng. Det var en Andreas Granqvist där i mittförsvaret som höll bra koll på Michael Owen – i 86 minuter.

Ett unisont ”puuuuh”

Sen fick Owen den där chansen han till slut alltid får, hann före Titus Bramble och nickade in 1–0. Det hördes ett unisont ”puuuuh” över hela St. James´s Park.

 Eller ta mötet mellan Manchester United och Sunderland:

Det blev inte nån lätt United-promenad på Old Trafford den här gången heller. Inte förrän Louis Saha byttes in i halvtid fick Uniteds anfallsspel nån slags udd, Saha var faktiskt ett avsevärt lyft och följaktligen var det han som nickade in 1–0 i den 71:a minuten.

Alla drömmåls moder

Men större än så blev inte segern för mästarna mot nykomlingarna. Sunderland försvarade sig lågt och de där backarna som har namn som hästpolospelare, Nosworthy och Higginbotham, gjorde ett starkt jobb mot Uniteds superstjärnor. Det hördes faktiskt ett ”puuuuh” över Old Trafford också.

 För att inte tala om Fulham–Tottenham:

Spurs i ledning med både 2–0 och 3–1, skulle varit mer, det fanns inte på kartan att Fulham skulle orka gå ikapp sista kvarten. Men Smertin reducerade till 2–3 i den 77:e och när Fulham får vittring på det viset vet man att det blir kriga av till sista blodsdroppen. Och visst, med alla drömmåls moder, en bicykletas i krysset, satte Kamara 3–3 i slutsekunderna.

Ett klart spelövertag för Tottenham, segern till synes i hamn, förvandlades alltså till nåt helt annat. Det hördes ett ”buuuuh” från Spurs-fansen på Craven Cottage.

Så, som sagt: det är inte bara att gå ut som favorit och plocka hem tre poäng i den här ligan.

Gör man som Liverpool 6–0, utan pardon, är det ett ruskigt styrkebevis.