Jag är skakad – vart ska Chelsea ta vägen?

Peter Wennman

LONDON. Breaking news i natt:

José Mourinho har fått sparken från Chelsea.

Det kommer som en chock – för spelarna, för Chelseas fans, för alla journalister som älskade hans uttalanden, för hela fotbollsvärlden.

Jag fattar ingenting.

José Mourinho ÄR ju Chelsea.

Vi vet inte än hur själva halshuggningen gick till, det kanske visar sig att The Special One bara dukade under för ägaren Roman Abramovich´s krav, bad honom fara åt helvete och avgick självmant.

Ett annat scenario är att Abramovich efter elva poäng på sex matcher i Premier League och 1–1 mot Rosenborg i tisdags tyckte att det fick vara nog, ringde Guus Hiddink i Moskva och sa att ”nu får du komma till London, jag har satsat 1,5 miljard i den här klubben och nu måste vi börja spela roligare, effektivare fotboll”.

Jag vet inte, jag känner mig skakad av nyheten, ty jag trodde ingen kunde röra en man som Mourinho.

Han har sagt märkliga saker ibland som fått mig att varna för vårdare i vita rockar, och senast häromdan babblade han om att Chelseas stjärnor var som ägg – vissa var av bättre kvalitet, andra av sämre.

Tråkigheten blev hans fall?

Men för mig är Mourinho ändå symbolen för det starka, svårslagna Chelsea, en man som byggt en blå mur runt sina spelare och försvarat dem mot den onda omvärlden. Han har varit den friska fläkt, eller snarare brakskit, som fått hattarna att blåsa av många engelska traditionalister.

Jag förstår inte vart Chelsea ska ta vägen efter det här. Jag tror inte spelarna, som gillar José, vet det heller.

Det kan ha varit Chelseas maskinmässiga, tråkiga effektivitet som blev hans fall.

Jag måste kanske tjata om det där vackra igen.

Klart ni kan diskutera tills ni stupar om vilken sorts fotboll ni föredrar, om det ska vara spel på motståndarnas misstag, snabba omställningar eller långa bollar på Bengt, för min del får det gärna vara matcher mellan Arsenal och Sevilla sju dar i veckan.

Jag talar om skönhet här, skönhet och underhållning.

Det råkar vara London Fashion Week just nu och supermodellerna har sitt högkvarter tvärs över gatan där jag bor. I tisdagskväll såg jag för övrigt Kate Moss, klädd i gul klänning, stå i fotoblixtarnas sken utanför Victoria & Albert Museum medan jag själv ilade förbi svettig och fet med Chelseas matchprogram i nypan.

Det är aldrig fel att vara vacker. Hon tjänar säkert mer på 30 sekunder än vad jag gör på en månad.

I en annan mångmiljardindustri, kallad fotboll, har skönheten också blivit en faktor.

Roman vill ha den populäraste klubben

Ett attraktivt spelsätt, med tekniska, passningssäkra spelare som vårdar bollen och håller den efter marken, drar större publik, fler sponsorer, fler tv-tittare. Så kallad ”vacker fotboll” genererar pengar. En av anledningarna till att Arsenal nu seglat upp som världens rikaste klubb (efter Real Madrid) är att så många människor vill se Fabregas, Hleb, Rosicky och kompani kortpassa sig fram i ett rasande tempo.

Det kom till exempel 60 000 till Champions League-mötet med ett annat attraktivt lag, Sevilla, i går. Efteråt drevs människomassan i boskapsfållor till gamla Highburys tunnelbana, eftersom Holloway Road Station var stängd för reparationsarbete.

Folket manades på av polisen, trängdes i hällande regn i en evig väntan , behandlades som djur – men vad de talade om var den underhållning som Arsenal bjudit på i 3–0-matchen. De kommer att komma tillbaka nästa gång också.

I en annan del av London har den stormrike Roman Abramovich suttit och svurit ett bra tag nu över att hans Chelsea inte spelar så tjusigt som han själv önskar. Han borde inte vara missnöjd med de resultat som Chelsea presterat de senaste åren, förutom då att en Champions League-titel saknas.

Men Roman vill göra Chelsea till världens populäraste klubb. Han vill alltså att de blå ska spela vackert, inte bara vara en maskin som vinner en ligapokal här och en cuptitel där.

I tisdags kom 24 900 till Stamford Bridge, den sämsta siffran på fyra år. Låt vara att det var Rosenborg som stod för motståndet och att biljetterna är dyra, men det räcker inte som förklaring till den dåliga uppslutningen. Chelseas publik har helt enkelt inte blivit underhållen på samma sätt som Arsenals har, folk dyker inte upp med automatik längre.

Om The Special One verkligen blivit sparkad eller bara tröttnat på Roman Abramovichs krav på vacker fotboll, det återstår just nu att se.

Men det går alltid att komma tillbaka, fråga bara Kate Moss.