Läge för nytt due-due

Jennifer Wegerup

Nu kan Italiens mardröm
upprepas – som i EM 2004

Ledningen gick förlorad.

Och nu väntar det scenario Italien minst av allt ville ha.

Spelar Spanien och Kroatien 2–2, då åker Italien hem.

Precis som i EM 2004.

helskärm

Är det dags för en ny ”biscotto”, ett ”kex” som italienarna säger, en ny uppgjord match?

Det frågade sig de italienska rubrik­sättarna och kollegorna sig i går kväll. Italien hade då bara fått 1–1 mot Kroatien och tappat den ledningen som kom på Pirlos ljuvt sköna frisparksmål.

Man brast för ett ögonblick i koncentration, Manduzukic släpptes lös och det var 1–1. Ur detta 1–1 riskerar nu ett nytt 2–2-drama att födas.

”Due a due” som man säger i Italien.

”Den nordiska komplotten”

Redan i tisdags, efter att vi återvänt till Azzurri-basen i Krakow efter matchen mot Spanien, startade snacket om ett scenario inför sista matchen där Italien kan vinna med mot Irland men ändå inte gå vidare om Spanien och Kroatien spelar 2–2.

Buffon, Pirlo och Cassano var oroliga, de kommer ihåg EM 2004.

Ett EM där, ni minns, lilla Sverige och lilla Danmark spelade 2–2 och italienarna, som var bland de favorittippade, fick åka hem med nedslagna blickar bakom Gucci-solglasögonen.

Jag bevakade Italien i det mästerskapet, följde hela 2–2-dramatiken in i minsta detalj; misstänksamheten på förhand, ilskan och uppgiven­heten efteråt åt ”den nordiska komplotten”.

Jag minns hur jag när allt var över stod med Gigi Buffon i intervju-zonen och han sade till mig:

– Det är synd om alla barn som måste se detta.

Starka uttlanden 2004

Ett citat som fick det svenska folket att gå i taket. Jag har aldrig fått så många mejl om något jag skrivit. Artiklarna om Italien och ”2–2” var det årets mest lästa på Sportbladets sajt.

”Genom sig själv känner man andra” och ”bara för att ni är korrupta så är inte vi det”, var svenska reaktioner på italienarnas anklagelser.

Jag älskar Italien och mina italienska vänner. Men vi undviker att diskutera det här ämnet. För de är alla lika övertygade om att Morten Olsen, Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck över en burk danska småkakor, biscotti, gjort upp om att spela 2–2 och beordrat sina spelare till detta, som vi är att det förstås inte var så. Inget kan få dem att tro något annat.

Jag minns att jag tyckte att många av de italienska spelarnas uttalanden den där kvällen i Portugal var så starka att jag inte vågade radera dem på länge från min reporter-bandspelare, ifall jag skulle behöva bevisa att de verkligen sagt så.

”Nordiska svin”

Alessandro Nesta var en av få lugna spelare, sade bara:

– Om vi vunnit våra matcher hade vi gått vidare.

Det gjorde man inte.

Och det har man inte gjort nu heller, även om chanserna ännu är hyfsade.

Efter den första oavgjorda matchen, mot Spanien, var det lättade miner i det italienska lägret.

Efter den i går var minerna besvikna – och bekymrade.

Italien har hamnat precis där man inte vill hamna med ett nytt”2–2”-resultat hängande över sig som en oro – och ett ont minne.

Själv minns jag bäst avskedshälsningen från en italiensk kollega, den där kvällen i Guimaraes för åtta år sedan, hur han skrek åt mig:

– Nordiska svin.

Ingen har glömt.

Alla bär en gnagande oro

Da capo – en repris, att man börjar om från början, är ett italienskt uttryck.

Nu står Gli Azzurri inför risken för det man fruktade mest av allt: ett da capo av 2–2.

Och, som en ödets ironi, Trapattoni som då var förbundskapten för Italien leder det Irland som Italien måste besegra.

Prandelli och alla spelarna säger att de tror att Spanien kommer att gå för fullt och slå Kroatien.

Men alla bär också en liten gnagande oro med sig in i den avgörande omgången.