Den som blundade missade simhistoria
Bank: Vad som var bäst – precis allt!
RIO DE JANEIRO. Och på den sjunde dagen vilade hon.
Efter en vecka, sexton lopp och tre medaljer orkade inte Sarah Sjöström längre.
Låt henne dricka ett glas vin, satsa på sprint, hitta ett nytt upplägg.
Hon ska ju orka mycket längre än så här.
Till slut tog det slut.
Simhallen i Rio hade kokat torrt av känslor och fantastisk idrott när två svenskor gick i mål i sina sista lopp.
Sarah Sjöström, snart 23, har simmat klart i OS. Therese Alshammar, snart 39, har simmat sitt sista OS.
På förhand var den här natten vikt för the thrilla in Brazila, returmötet Michael Fred Phelps II mot Chad le Clos. Det loppet slutade med ett historiskt lopp med tre tvåor, och tävlingarnas finaste omfamning.
Prispallen med tre silvermedaljörer hand i hand hade man kunnat skriva flera kapitel om. Hela finalpasset hade man kunnat skriva böcker om.
Vad som var bäst?
Allt.
Amerikanskan Maya DiRado avslutade sin simmarkarriär med att skrällvinna mot järnladyn Katinka Hosszu.
Fenomenet Katie Ledecky blev första simmare på 48 år om att vinna 200, 400 och 800 meter på ett OS (hon slog världsrekord, tvåan hade inte kommit i mål vid denna tidnings pressläggning)
Anthony Ervin tog vid 35 års ålder guld på 50 meter fritt, en hundradel före Florent Manaudou och sexton år efter att han vann i Sydney.
Den som blundade en sekund missade simningshistoria.
Men, visst, i skuggan av smällkaramellerna hade vi egna, svenska sagor att skriva slut.
OS näst sista simmardag inleddes med att Sarah Sjöström var trött och Therese Alshammar hyfsat pigg. Inget av det var särskilt oväntat.
Sarah har simmat sexton lopp på en vecka, varav fem 200-metersrace. Som en jämförelse: australiensiska sprintdrottningen Cate Campbell har maxsimmat 600 meter i sju lopp, Sarah har tagit ut sig i två kilometer.
– Det kändes inte alls bra i morse. Jag är trött, sa Sjöström.
Det är klart att hon är.
Det var motsatsen i dag
Sarah Sjöström har inte bara burit sig själv de här dagarna, hon har simmat för sitt lag i försök och finaler eftersom det är viktigt för svensk simning, eftersom de satsat på de där loppen och eftersom hon vill simma lagkapper.
Det blev inga medaljer på 4x100 medley heller. Jennie Johansson var knäckt efter ytterligare en niondeplats i en semifinal och Michelle Coleman konstaterade att ”det är fyra år till nästa OS”.
Sarah Sjöström åkte hem och vilade.
Hon har haft dagar under de här spelen som varit helt och hållet hennes, då hon surfat på vågorna och känt kroppen svara precis som den ska. Det här var motsatsen.
Det var en morgon då motorn var tom, en eftermiddag då allt stod still, en natt med ett fåfängt hopp om att klara sig vidare och på något mirakulöst sätt få tillbaka energin.
Det räckte med att se henne komma in till semifinalen för att märka att det inte skulle ske.
Hon log inte den här gången, hon var blek och förbi, och hon kom efter redan i starten.
Sarah skrattade ändå efteråt. Går det inte så går det inte, och det här mästerskapet kommer hon att komma ihåg för de tre medaljer hon tog, inte för den som slapp undan.
– Nu ska jag festa, dricka lite vin, sa hon.
Semester, vila, en födelsedag, ett par sjukdagar (det brukar bli så), och förmodligen en fortsättning i samma miljö, med samme tränare och samma lagkamrater.
– Inget är bestämt än, vi ska vara lediga först, sa tränaren Carl Jenner i natt.
Mycket kvar att ge
Det enda han vet är att fortsättningen måste följa Sarah, snarare än tvärtom. Hon är bara 22, snart 23, och hon ska orka många år till.
Jag är övertygad om att hon måste få leka för att göra det.
Simning är monotont av naturen, därför krävs nya utmaningar och nya vägar för att orka investera all den där omänskliga kraften. Både Sjöström och Jenner har snuddat vid en tydligare satsning på de ”roliga” sprintdistanserna, och det är säkert en väg att gå.
Hon har ett frisim att slipa på, det är rimligen nästa steg på utvecklingstrappan, men rätt väg kan lika gärna vara ett längre uppehåll, en bredare satsning, lekfulla utmaningar som gör att hon fortsätter brinna för den här sporten.
Gör man det kan man till och med simma sex OS i rad.
Therese Alshammar njöt när hon kom in till den här semifinalen, men hon grät efteråt.
Inte för att hon var utslagen (hon hade femtonde tid i semifinalen, årsbästat 24,72), inte för att hon var ledsen.
Utan för att det är slut.
Therese har varit en mästare på att utmana sig själv, eftersom hon aldrig haft något alternativ. Hon hade dött inombords om hon varit instängd i en enda tanke.
Gett svensk simning mer än någon annan
Hon gav svensk simning 20 år och sex OS – fler än någon annan kvinnlig simmare – men siffror räcker inte för att förklara vad hon betytt.
Thereses Alshammars arv är OS- och VM-medaljer, men framför allt att hon under tre årtionden gjorde simsporten snygg och smart. Hon gjorde det med sitt sätt att simma, sitt sätt att vara, sin unika förmåga att stå för att hon var unik.
Det var inte alltid en fördel för henne, men det gjorde henne oavbrutet älskvärd och intressant.
I natt simmade hon sitt sista OS-lopp, jag hoppas att hon finns kvar i svensk simning i någon roll, men alldeles oavsett är jag nyfiken på var hon tar vägen härnäst.
Hon har alltid varit simmare, men hon var ju aldrig bara det.