Fagerlund: Hans facit ska inte underskattas – men allting har ett slut
BERLIN. Ilska, euforiska konstmål och slutligen splittrade känslor.
Om det var någon som stod i stormens öga detta EM, så var det Gareth Southgate.
En gång i tiden fanns det ingen bättre lämpad att ta över England – men allting har ett slut.
Med allas blickar på sig kliver Gareth Southgate bort till presspodiet på Olympiastadion i Berlin och slår sig ned.
För sista gången? Det har han bestämt sig för att inte svara på.
Metodiskt går han igenom matchen, menar att Spanien var det bättre laget. Att skador och spelarnas fysiska status har stört Englands mästerskap.
Det finns ingen större frustration i rösten, snarare en nykter uppfattning om fotboll och hur matcher ibland förloras. Ingenting i hans ansiktsuttryck avslöjar vad som kommer ske härnäst.
Däremot sticker hans val av pronomen ut.
Först pratar förbundskaptenen om landslaget som ”vi”, men när samtalet glider in på framtiden lyder det plötsligt ”England”.
– Många i denna trupp kommer att vara kvar om två, fyra, sex år, menar Southgate optimistiskt.
Det låter inte som att han själv ingår i dessa planer.
En märklig feberdröm
Att följa England på nära håll under detta EM har känts som en märklig feberdröm.
Från Jude Bellinghams cykelspark i sista sekunden av åttondelsfinalen mot Slovakien, till Bukayo Sakas upprättelse och Ollie Watkins osannolika hjälteroll.
Ljudet av förfriskade engelsmän som fyllde Frankfurts och Gelsenkirchens gator med sången ”Phil Foden is on fire” (även när han var iskall).
Ölglasen som ven genom luften mot Southgate i Köln. De sovande supportrarna på läktaren. Harry Kanes skarpa replik till Gary Lineker, vars åsikter anklagades för att sakna hejaklackstendenser.
Fem veckor av extrema känslor har kulminerat i en kluven syn på lagets insats. Å ena sidan tog sig England till final, å andra sidan imponerade spelet inte, trots ett avundsvärt material.
I slutändan behöver man kanske inte grotta ner sig för mycket i fotbollen när man utvärderar Gareth Southgates tid som förbundskapten.
Framför allt förtjänar han att hyllas för att ha lyckats med det som ett tag tycktes omöjligt: Att förena hela nationen.
Fotbollen genomsyrar allt
Låter det för dramatiskt?
Vad man måste förstå om England är att fotbollen genomsyrar hela samhället, från gräsrotsnivå till det brittiska parlamentet.
Det är snacket över en öl på puben efter jobbet. Ett avkopplande nöje bortom rusande elpriser och en överhettad bostadsmarknad. En väg till ett bättre liv för ungdomar från Croydon eller Stockport.
Southgate ledde inte bara ”Three Lions” till en hoppingivande VM-semifinal i sitt första mästerskap, han gjorde det dessutom med en ovanlig ödmjukhet och utan arrogans (och med västen på!).
Plötsligt fanns det en mjukare attityd i ledarskapet, en som smittade av sig på spelarna och folket.
Under hans åtta år långa, vältaliga sejour är ett av de starkaste minnena glädjen efter semifinalen i EM 2021.
London hade nyligen tagit sig igenom ett helvetesår, präglat av återkommande lockdowns och isolering från nära och kära.
Nu stod tusentals främlingar på Leicester Square, sida vid sida i den tropiskt varma julinatten, jublandes över Englands första finalplats sedan 1966.
– Southgate, you're the one, you still turn me on!
Allting har ett slut
Genom åren har Southgate brutit ned psykologiska barriärer och vänt en negativ trend som hade hemsökt England i decennier.
Då slutsignalen ljöd i Berlin under söndagskvällen hade han svårast att trösta Jude Bellingham. Den 21-årige megatalangen – landslagets nya, stora ansikte utåt – låg utslagen i gräset när han inte sparkade sönder kylväskor.
Spelarna uppskattar att förbundskaptenen aldrig lämpar över ansvaret för nederlagen på dem, den kulan tar han alltid för laget.
Liksom nu när han sitter på presspodiet och påminner åhörarna om Englands fantastiska generation.
Det finns bättre fotbollstränare än Gareth Southgate, men ingen var bättre lämpad än han att ta över landslaget 2016 och bygga upp dess självförtroende.
Två finaler, en semifinal och en kvartsfinal på fyra mästerskap är ett facit som inte får underskattas eller avfärdas.
Vad man däremot måste vara modig nog att inse ibland är att allting har ett slut.
