Fagerlund: Matchbild som Guardiola avskyr
En obegriplig klack, frustrerade anfallare och ett italienskt försvar lika stadigt som ett monument.
Pep Guardiola lämnade Etihad med en rynka i pannan – och kanske med en viss oro för en av sina juveler.
Att Erling Haaland klev djupt ned på egen planhalva för att – beslutsamt– hämta och vända upp med bollen, sade mycket om Manchester Citys möte med Inter.
Anfallaren, som knappt hade involverats under andra halvleken, lär ha känt sig både isolerad och otålig bland motståndarnas påslagna försvarare. Han står trots allt på 99 mål för Man City – en ynka fullträff från ytterligare en enorm milstolpe.
Om hemmalaget hade någorlunda kontroll på tillställningen innan pausvilan var det desto öppnare efter. Den typen av matchbild som Pep Guardiola fullständigt avskyr, när känslan är att det kan sluta hur som helst.
Visst, Ilkay Gündogan kunde ha skänkt sitt lag tre poäng i slutsekunderna, tysken fick till och med två fina nicklägen.
Men när slutsignalen ljöd var det Simone Inzaghis leende som lyste klarast.
Nicolo Barella var fantastisk rakt igenom, med möjligt undantag för när han rugbytacklade Jack Grealish. Och visst var det logiskt att 36-årige mittbacken Francesco Acerbi verkade be Haaland om två tröjor efteråt (norrmannen svor skrattandes till svar).
En match utan vinnare – men Manchester City förlorade en av sina främsta längs vägen.
Tuffaste prövningen i klubbens historia
Manchester är förvisso långt från Istanbul, men onsdagens match väckte ändå minnen från finalmötet för drygt 1,5 år sedan.
Pep Guardiola matchade Inzaghi i mörk kostym, medan Man Citys spelare sprang runt i Noel Gallaghers 90-talsinspirerade retro-tröjor.
Etihads läktare var livligare än vanligt, trots att det här ”bara” var första Champions League-matchen för säsongen. Det italienska följet höll naturligtvis igång och bättrade på stämningen markant.
Ingenting i själva inramningen avslöjade att klubben just nu genomgår sin tuffaste prövning någonsin, den största utredningen i engelsk fotbollshistoria.
Man Citys ledning hävdar att man sitter säkert gällande de 115 anklagelserna, samtidigt som vissa är övertygade om att tvångsdegradering från Premier League faktiskt kan bli verklighet.
Då är det med all sannolikhet slut på kvalitetsdrypande startelvor och en stjärntät bänk.
Eller vad sägs om att Phil Foden, Kyle Walker, Jérémy Doku, John Stones och Gündogan var några av spelarna som sattes åt sidan mot Inter inledningsvis.
Obegripligt agerande
Guardiolas mannar hade oerhört svårt att bryta ned bortalaget, vars defensiv föga förvånande var välorganiserad. Faktum är att Inter även skaffade sig en mängd riktigt farliga omställningslägen.
Under första halvleken noterades Man City för fler skott mot sig (tio) än vad man själv avlossade (nio), vilket inte hade hänt i en Champions League-match på hemmaplan sedan mötet med PSG i november 2021.
Marcus Thuram var en av spelarna som grämde sig vid ett flertal tillfällen när avslut ven utanför eller linjedomaren vinkade av honom för en slarvig offside.
Det var dock inte värre än när Matteo Darmian, av någon obegriplig anledning, valde att klacka bollen bakåt i stället för att gå på eget avslut. Som om han inte litade på själv, sin egen skottförmåga.
Inzaghi gormade och slet sitt hår längs sidlinjen över de bortslarvade chanserna – särskilt den sistnämnda.
De Bruyne ett orosmoln
Att Kevin de Bruyne saknades efter halvtid innebar att Man City fick klara sig utan sin bästa inläggsfot, någon som kan leverera mer direkta passningar. Foden kom in i hans ställe, medan Bernardo Silva fyllde hålet efter utbytta Savinho till höger.
Visserligen fattade inte De Bruyne alltid de bästa besluten under sina 45 minuter på planen, men överlag har hans säsongsinledning varit strålande.
Om belgarens känning är av det allvarligare slaget lär Arsenal ta notis inför helgens ligamöte.
Det går att argumentera för att De Bruyne och Arsenals dito Martin Ödegaard, vars skada har visat sig vara värre än först befarat, är Premier Leagues allra bästa spelare när de är i fullt slag. En möjlig skillnad mellan vinst och förlust.
Nu slutade kvällens match mållös, även om statistiken indikerar att Man City gjorde tillräckligt för att vinna (2,45 i förväntat målsnitt och 22 avslut kontra Inters 13).
Sade jag att det var en match helt utan vinnare? Acerbi och hans kollegor i backlinjen lär känna annorlunda.