Korkat, Svennis

Peter Wennman

Peter Wennman: En urbota dum laguttagning - Piff, Puff och Paff överglänste Citys löparnissar

Klart man kan se det så här:

Bra krigat av Manchester City, ingen skam att förlora med 1-0 mot Arsenal borta, det var riktigt nära en ny överraskning.

Man kan också se det så här: När Sven-Göran Eriksson gör en så korkad laguttagning ska han inte ha några poäng.

helskärm

Ni tror nu att jag tänker göra en galen tvärvändning och förvandla Svennis från geni till idiot efter en enda förlust, men så är det ju inte. Däremot är han inte helig i den här spalten, han har inget carte blanche för att han är svensk.

Hänger ni med så vet ni att jag kritiserade honom redan efter derbysegern mot Man United förra helgen.

Mitt i allt beröm över det lugn, den tydliga harmoni och den entusiasm som Svennis skapat i det nya City, mitt i rapporterna om fansens glädje, ifrågasatte jag hur han kunde välja anfallaren Emile Mpenza före Rolando Bianchi. Det föreföll fullständigt obegripligt.

Jag påpekade också att Stephen Irelands insjuknande då spelade City i händerna, eftersom brassen Geovanni fick hoppa in i stället. Geovanni sänkte därefter United och var strålande. Ren och skär Svennis-tur.

Fler färger behövs i paljetten

Så vad händer när Svennis kommer till Emirates i London och ska gå en liten hjärn-fight mot sin gode vän Arsene Wenger? Han startar med Mpenza i stället för Bianchi. Han väljer Ireland före Geovanni. Han bänkar de två spelare som kunde gett tid och rum på Arsenals planhalva, som kunnat ta emot bollen, hålla den några sekunder och gett Citys hårt ansatta försvar chansen att samla sig ett ögonblick innan nästa Arsenalattack.

Så urbota dumt. Jag fattar det inte. Här har Svennis under sina 50 dagar i City deklarerat att han bara köpt ”fotbollsspelare”, såna som kan behandla en boll, eftersom det är ett sånt spel han vill ha. Och så sätter han två av sina skickligaste lirare på bänken till förmån för två begränsade löparnissar.

Till viss mån kan jag förstå valet av Ireland, eftersom han är en poj

ke med ljusblått City-hjärta och som dessutom var bra mot både West Ham och Derby.

Men om Svennis verkligen vill vara med och fightas om en plats bland de tio bästa får han allt ta och slänga in folk med lite fler färger på paljetten. Det räcker inte med att vara hyfsat snabb, man måste kunna slå en passning och göra en gubbe också. Som Geovanni.

Läge för en ny stjärnsmäll

Satsningen på Mpenza är obegriplig. Vore jag Bianchi skulle jag känna mig förolämpad. Den målfarlige italienaren sitter alltså på bänken när Arsenal tvingas stoppa in Gilberto i mittförsvaret i avsaknad av Gallas och Senderos.

Bianchi hade varit perfekt. Mpenza, däremot, vann inte en enda boll med motståndare i ryggen. Helt fel spelartyp mot Arsenal. Vad trodde Svennis? Att han skulle springa ifrån Kolo Touré?

Det uppkom faktiskt ett riktigt bra läge för City att ställa till med nåt här. Jag var innan övertygad om att laget skulle åka på en stjärnsmäll, men Arsenal hade svårt att komma igång och såg ut att lida av de sena förändringarna i uppställningen.

Tre jordekorrar avgjorde för Arsenal

När City red ut den första stormen (nja, styva kulingen, då) och gick till halvtid med 0-0, och när Kaspar Schmeichel sen räddade Robin van Persies straff såg Citys båda nollor (ingen förlust, inget insläppt mål) ut att kunna överleva en helg till.

City hade dessutom fräckheten att skapa en del intressanta lägen framåt efter paus, men där fanns ingen målskytt. Där fanns ingen Bianchi.

Inte oväntat, efter sju sorger, åtta misslyckade sistapass och nio Börje Salming-täckningar av Richard Dunne, hittade ändå Arsenal luckan till slut. Den brukar komma förr eller senare när motståndarna kroknar efter att ha blivit konstant terroriserade av överlappningar (Hleb gjorde allt utom mål) och snabba instick. Den här gången dröjde det till 80:e minuten innan Cesc Fabregas spräckte de två City-nollorna med ett skott som Schmeichel var chanslös på.

Det var verkligen ingen stor match, men jag är barnsligt förtjust i Arsenals sätt att spela fotboll, speciellt när såna som Piff och Puff, Fabregas och Tomas Rosicky, drar igång showen. I går kom den tredje lille jordekorren in också, Denilson (vi får väl kalla honom Paff, då) och jag trodde det skulle bli stor cirkus med snabba små fötter mot ljusblå benmuskler. Men City stod alltså emot oväntat länge innan det sa Poff (usch, dålig).

Svennis har lagt ett sensationellt pussel så här långt, han är en mästare på att skapa lagkänsla, och jag förstår av alla mejl att han är en hjälte nu, att Man City är brännhett och att svenska läsare bara vill ha mer, mer, mer om Svennis bravader.

Det är på många sätt väldigt kul. Men det var nog också bra att Arsene Wenger tog ner honom på en lite normalare nivå i går så att den värsta hysterin lägger sig, jag tror City behövde en mellanlandning under resan mot det okända.