Fem punkter: Lask–Djurgården
Per Bohmans fem punkter från Lask Linz–Djurgården i Europa Conference League.
1. Är det kul med fotboll, Djurgården?
Tycker Djurgårdens spelare och supportrar att det är roligt med fotboll? Den frågan har jag ställt mig allt oftare under 2024. Förväntningarna på laget har av goda skäl höjts rejält de sista åren men spelarna tyngs ner snarare än sporras av den ökade pressen. Segrarna skänker sällan större lycka och ger istället endast tillfällig respit från kritik. Supportrar har under en längre tid stört sig på strukturella problem i föreningen (det riskabla, tveeggade Bosse-beroendet, värvningsarbetet, scoutningen och osäkerheten kring tränarduons framtid). Tålamodet tryter och frustrationen lägger sig aldrig helt, utan bubblar i väntan på att koka över igen. Då verkar det inte spela någon roll att Djurgården kvalat till Europa och ligger tvåa i allsvenskan. Varje enskild poängförlust blir en chans att kräva haverikommissioner och avgångar. Man borde spika upp varningsskyltar på Kaknäs med texten ”Giftigt område” med tanke på den toxiska stämningen.
Kan Europaspelet, där Blåränderna har mycket goda sportsliga möjligheter, få djurgårdare att känna glädje, igen?
2. Brandskattat elva, men Eriksson visade klass
Lask Linz hade startat seriespelet i Österrike uselt, men Djurgården hade goda skäl till en ödmjuk inställning. Skador och en nästan överdriven prioritering av den allsvenska toppstriden ledde till en brandskattad startelva. Jacob Rinne, Marcus Danielson, Keita Kosugi, Rasmus Schüller, Tokmac Nguen, Deniz Hümmet och Santeri Haarala var alla antingen justerade eller bänkade.
De mest engagerade hemmasupportrarna bojkottade matchen på grund av ockerpriser på biljetterna. Men det var inte bara på läktarna som Lask gav upp initiativet, även på planen inledde österrikarna nollställt passivt och lät Djurgården diktera spelet. När Magnus Eriksson får så generöst med tid och utrymme kan han fortfarande styra med järnfot. Lagkaptenen tog verkligen chansen när han fick den.
3. Mer La Manga än Europas finrum
Europa Conference League är ett välkommet tillskott. Det är i grunden härligt att fler lag, även från halvdana ligor, får chansen att mäta sig mot varandra ute på kontinenten.
Med det sagt så kändes den första halvleken som hämtad från en småsömnig La Manga-turnering snarare än högkvalitativ fotboll från Europas finrum. Inte minst när ett reservbetonat Djurgården ställs mot ett lag som (visserligen oväntat) ligger näst sist i sin liga. Lask blev varma med bollen efter någon kvarts fotboll, men det var Djurgården som amatörmässigt gav bort ett baklängesmål. Oscar Jansson och Adam Ståhl kommunicerade sämre än ett nyskilt par. Målvakten gav sig ut på en snedsegling när Ståhl småslappt släppt ett inlägg förbi sig. Malmö-födda Valon Berisha tackade för bjudningen och skruvade (skickligt) in 1–0 i öppet mål.
4. Då kändes det bortkastat
Jag kunde både förstå och uppskatta att allsvenskan gick före Europa. Det är ett sätt att hedra vår inhemska serie. Stabila, höga tabellplaceringar är också nyckeln till långsiktig, kontinuerlig framgång. Men det fanns något tröstlöst och lätt deprimerande över att år efter år kämpa för att få komma ut i Europa, ta sig till gruppspelet och sedan tvingas/välja att starta med... ett halvt reservlag.
Så kände jag när Djurgården kastade in ytterligare en boll i eget mål i början av den andra halvleken. Lask slog två djupledsbollar på ytan och då gav sig stackars Oscar Jansson ut på ett nytt äventyr. Med samma resultat som första gången. Feltajmat, rostigt och underkänt. Florian Flecker smet före målvakten och placerade in bollen i nätet.
Det var frustrerande att följa för som utomstående kände man ju att Djurgården egentligen hade väldigt goda chanser att vinna den här matchen. Svenskarna var helt enkelt bättre. Lask hade viss individuell spetskvalitet men var som kollektiv betraktat ihåligt, naivt och osynkat, trots att de ofta försvarade sig lågt. Känslan var att Djurgården hade slängt bort det här helt i onödan.
5. I kväll var väl glaset halvfullt?
Reduceringen kom tidigt. Djurgården hade varit värda att göra mål redan tidigare, så när Gustav Wikheim rundade sin ytterback och gav August Priske chansen att skarva bollen i mål var det mycket rättvist. Efter en timme slängde Thomas Lagerlöf och Kim Bergstrand in sina nyckelspelare. Rasmus Schüller, Tokmac Nguen och Santeri Haarala, och lite senare byttes även Deniz Hümmet in. Plötsligt var det klasskillnad, inte minst då Magnus Eriksson och Tobias Gulliksen fortsatte prestera starkt. Lask tappade struktur och stadga som ett pappersark i en vattenpöl och var – ur en taktisk synvinkel – ett omoget, impulsivt lag.
I en utspridd, öppen andra halvlek fick Djurgårdens offensiv aptitliga ytor. De slukade i sig allt. Överlägsne Tokmac Nguen pricksköt in 2-2 med ett högkaratigt, lågt distansskott men Djurgården skapade nog för två mål till.
Det slutade oavgjort. Med en toppad startelva är jag rätt övertygad om att Djurgården hade lämnat Österrike med tre poäng. Naturligtvis är kryss godkänt (till och med bra!) i en bortamatch mot ett högre rankat europeiskt motstånd, men det var uppenbart för alla att det fanns mer att hämta. Det är lite som hela Djurgårdens frustrerande säsong, hyfsade resultat men en stark känsla av missade möjligheter. Supportrarna får återigen titta på 2024-glaset och fundera: är det halvtomt eller halvfullt? Just den här kvällen tror jag att de lutar åt det senare.
Derbydramatik och tränarproblematik