Fagerlund: Han förtjänar mer kredd
LONDON. ”För gammal”. ”För tråkig”.
Men envis.
David Moyes är ett tydligt bevis på att det aldrig är för sent.
David Moyes, 60, lär inte ha känt av regnet som föll över norra London denna mörka decemberkväll.
Nog har han varit med om värre väderlekar under sina 25 år längs sidlinjen (exempelvis snö i januari 2010 när hans Everton kryssade mot Arsenal).
Skottens tränarkarriär har innehållet höga toppar och djupa dalar. På sistone har han främst ansetts vara daterad. En gammal hund som inte kan lära sig att sitta, som envist håller fast vid gamla, försiktiga principer.
Några meter ifrån Moyes på The Emirates stod den betydligt yngre kollegan, Mikel Arteta, med sammanbitna käkar.
Arsenals manager förknippas främst med tränare som Arsène Wenger och framför allt Pep Guardiola, vars filosofi har inspirerat hans egen. Det är lätt att glömma bort att duon Moyes/Arteta samverkade en gång i tiden, att Moyes byggde hela sitt Everton runt spanjoren.
– Jag älskade att spela under David. Jag hade kunnat springa rakt igenom en vägg för hans skull, sa Arteta för några år sedan.
Om Mikel Arteta älskar att stöta på David Moyes än i dag? Det brukade sluta lyckligt. Faktum är att Moyes aldrig hade vunnit en bortamatch mot varken Arsenal, Chelsea, Liverpool eller Manchester United, trots många, många försök.
Fram tills i kväll. Det är tydligen aldrig för sent att uppfylla drömmar – inte ens för en ifrågasatt 60-åring i Premier League.
Var bollen över linjen?
Arsenal, med sikte mot förstaplatsen i tabellen, startade och avslutade första halvleken piggt.
Martin Ödegaard var spindeln i nätet, klackade sig läckert fram och kombinerade med Bukayo Saka och Gabriel Jesus.
Den enda som verkligen behövde tid att trampa igång var Leandro Trossard, vars bollbehandling lämnade mer att önska inledningsvis.
Efter den där första, lovande kvarten kom hemmalaget av sig, med början vid en ovanligt svag försvarsinsats.
Mittbacken Gabriel försökte avlägsna bollen från straffområdet och träffade därefter lagkamraten Oleksandr Zinchenko. Det var Jarrod Bowen som sedan hann ifatt den innan den hade chansen att rulla över kortlinjen.
Eller? Tomáš Souček, som tryckte in 1–0 till West Ham, tycktes säker på sin sak när han sedvanligt firade genom att snurra runt, armarna utsträckta likt helikopterblad.
Domarna, Arsenal-spelarna och publiken var inte lika säkra.
Efter att ha visat ett brett spektrum av tv-vinklar framgick följande: Bollen var möjligen över linjen innan Bowen levererade sitt inspel. Dock är ett indicium långt ifrån ett oomtvistligt bevis, därför kunde inte domarna fastställa att målet skulle dömas bort.
Släkten är värst
Om ”släkten är värst” skulle appliceras på någon spelare så var det ju Declan Rice, miljardvärvningen som lade kaptensbindeln på bordet och lämnade West Ham i somras.
I stället var det Konstantinos Mavropanos – killen som aldrig gjorde ett ordentligt avtryck i Arsenal – som nickade in 2–0 i 55:e minuten. Precis när tanken var att hemmalaget skulle slå sig tillbaka in i matchen.
När Rice sedan orsakade straff framför hörnan med tillresta supportrar (nåja, från östra London) exploderade stämningen, förtvivlan från hemmafansen blandat med gästernas extas.
Nu höll målvakten David Raya nere siffrorna genom sin räddning på Saïd Benrahmas avslut. Men när slutsignalen ljöd hade stora delar av publiken redan lämnat sina platser och försvunnit ut i natten.
Trots att Arsenal landade på totalt 30 avslut och 2,68 i antal förväntade mål kändes vändningen aldrig riktigt nära. Även om Gabriel Jesus kommer undra hur han i hela friden kunde missa sitt läge i andra halvleken när han nickade bollen över ribban (det är lätt att konstatera att han gör alldeles för få mål för ett titelaspirerande lag).
Förtjänar mer respekt
David Moyes, däremot, han njuter.
Det var inte särskilt längesedan jag själv stirrade in i de där isblå ögonen vid en intervju, något som många journalister bävar inför. Visst tog det ett tag innan tränaren mjuknande, men det är förståeligt om han är misstänksam efter nära tre årtionden i branschen.
Han har, som sagt, sett det mesta.
Dessutom förtjänar Moyes mer respekt överlag. Den 60-årige skotten må inte vara någon Jürgen Klopp, Roberto de Zerbi eller ens Andoni Iraola rent spelmässigt, men han är duktigare på att förvalta och utveckla spelare än han får kredd för. Jarrod Bowen är ett nutida exempel, bråkstaken Marko Arnautovic ett från förr.
Nu tvingades kreatören Lucas Paquetá kliva av i förtid (en oroande syn inför fortsättningen), men brassen ihop med nyförvärvet Mohammed Kudus förvandlar West Ham till ett lag som faktiskt kan underhålla.
– Med åldern har jag insett att, när de har så mycket talang, måste man låta dem blomstra, säger Moyes.
Det märks onekligen. I kväll vann hans lag välförtjänt.
