”Inget kan vinna”

Jennifer Wegerup

Jennifer Wegerup: Är ett mysterium

Sanningen finns därute.

Till sist kommer vi att få veta vem som vinner allsvenskan.

Men tills vidare förblir den ett mysterium.

Så just nu kan jag bara svara: lag X.

IFK–Elfsborg 2–2, HBK–AIK 2–2, Kalmar FF–GAIS 2–2 och nu Djurgården–Trelleborg 1–1.

Allsvenskan anno 2007 förnekar sig inte. Djurgården hade fått chansen till ett litet ryck i fin present av sina konkurrenter – men tog den inte.

Jag är inte förvånad, men lite förundrad. Det är en gåta värdig Mulder och Scully hur den här upplagan av vår liga ska sluta.

Inget av topplagen klarar av att vinna och dra ifrån. Helt enkelt för att det inte finns något tydligt topplag i år. Djurgården 2007 är inte den dominant man varit tidigare guldår. Därför är man inte kapabla att slå ett Trelleborg som kämpar för sitt allsvenska liv.

Inga krusiduller och ursäkter

Av tre tilltänkta poäng blev det bara en till vardera gäng och lita på att den pinnen smakar bättre i skåningarnas munnar än huvudstadslagets. Djurgården må vara i serieledning, men det var rätt missbelåtna miner nere i presskonferensrummet på Stockholms Stadion. Siggi var lika stram som tränare Karlsson såg belåten ut medan målgöraren och matchräddaren Mattias Jonson sa rätt ut, utan krusiduller och ursäkter:

”En besvikelse, både resultat- och prestationsmässigt”.

Ett ögonblick av riktig blues

Han var ärlig där, Jonson. För visst kan man invända att Djurgården dominerade, att det var 66–34 i bollinnehav, många chanser och en sjungande ribba. Men det lag som aspirerar på att vinna allsvenskan ska inte behöva förlita sig på tur för att slå tabelljumbon.

Det ska räcka med koncentration och precision. Att det saknades märktes så väl, så oerhört väl när Trelleborg fick sitt mål. I anfallet före kom Quirino runt på högerkanten, slog in bollen fint framför mål – och ingen var där. Nästa anfall var en omvänd spegelbild. Men när Mensah kom förbi Kuivasto och slog sitt inlägg då fanns Erik Sundin där. 0–1 och ett ögonblick av riktig blues för de blårandiga.

Trelleborg försvarade sig sen med allt man hade och lite till och var väl värda sin guld värda poäng i bottenstriden mot BP och Örebro.

Jag gillar inte – vad somliga än må tro – att klanka ner på vår högsta serie. Jag älskar vår allsvenska, just för att den är vår. Jag älskar att komma till Stockholms stadion en septemberkväll i den blå timmen och se de svenska flaggorna mot himlen och förvänta mig en läckerbit till match.

Det är spännande, väldigt spännande

Men jag skriver inte för ett programblad eller en supportertidning. Därför måste jag konstatera att kollegan Abrahamsson hade rätt när han efter den sega inledande halvleken sa att ”det är otroligt vad lite som skiljer mellan botten och toppen”.

Så är det – och det kan man se på två sätt. Man kan tycka att det är botten när ett topplag inte kan slå ett bottenlag och dra ifrån i toppen.

Eller så kan man tycka att det är toppen att serien förblir så här jämn och spännande in i det sista.

Jag tycker varken eller – eller snarare båda delar. Det är ett underbetyg att allsvenskan ser ut så här. Men det är spännande, väldigt spännande. Då är jag ändå neutral observatör. Hur supportrarna måste våndas kan jag bara ana.

En ljuv plåga som nu skruvas upp till max inför det Stockholms-derby som väntar (och med Göteborgs-derby dagen därpå). Ett derby är alltid ett derby. Men ett derby om guldet, det är något alldeles extra.

Jag hoppas att något av lagen då klarar av att ta chansen att vinna. Att de vågar, vill och kan. Det vore ju tråkigt om Lagrell den 28 oktober fick ställa sig och lotta ut Lennart Johanssons pokal.