”Har hockeyn att tacka för mycket”

Sebastian Meijer berättar om sitt okända handikapp

helskärm

Sebastian Meijer kämpar dagligen med att försöka behålla sin plats i Luleås fjärdekedja.

Men i jämförelse med kampen han går mot att få orden att flyta är det ingenting.

27-åringen har sen skolåldern haft problem med att han stammar.

– Det är egentligen värst i intervjuer och sånt, när jag ska stå och prata inför folk, säger han.

Det är lunchtid när spelarna i Luleå Hockey börjar lämna omklädningsrummet efter onsdagens träning.

David Rautio får dock dröja sig kvar – klubbens hemsida håller på att banda en webb-tv-intervju med honom samtidigt som Lukas Kilström och Sebastian Enterfeldt gör allt för att förstöra hans sansade intryck.

Samtidigt slår sig lagets doldis, Sebastian Meijer, 27, ner för en pratstund med Sportbladet.

Det skiljer bara någon meter mellan honom och Rautio inne i rummet – men för 27-åringen hade det som målvakten håller på med nästan varit en större fysisk och psykisk påfrestning än en match.

– Jag försöker undvika det så mycket som möjligt, säger Meijer och berättar sen om hans första tv-intervju:

– Det var i TV-pucken. Vi blev trea och jag avgjorde den matchen, då var det direkt efter. Jag var väl 15 år... det var jobbigt.

”Värst i intervjuer”

Anledningen till att han försöker hålla sig undan från exempelvis sådana framträdande är inte att han är blyg, utan det är hans stamning som gör det tufft att medverka.

– Om man är uppe i varv är det värre. Såna här intervjuer till exempel är inte så farliga, men under match när man är uppe i puls kan det vara riktigt jobbigt.

Men killarna i laget säger att de knappt märker av det.

– Nä, det är egentligen värst i intervjuer och sånt, när jag ska stå och prata inför folk. När jag är hemma och med laget så händer det väl att det hakar upp sig, men det märks nästan ingenting.

Hur var det i skolan?

– Problemen startade väl när jag började där. Första åren var det inte mycket men när vi började med högläsning och sånt, då blev det jobbigt. Från årskurs sju hade vi till exempel mycket redovisningar och hade jag en på en fredag kunde jag börja oroa mig redan tre dagar innan.

Det låter tungt.

– Alltså, inte nu så här. Men det kunde vara jättetufft, typ om jag skulle prata inför grupp var jag helt slut efteråt. Svetten bara rann.

Hur var skoltiden annars? Barn kan ju vara rätt...

– Jo, jag vet. Men jag hade mycket kompisar och de stöttade mig. Och trots det här var jag ganska social. Jag tror nästan aldrig att jag fick höra något elakt.

Tror du att hockeyn har hjälpt dig?

– Ja, det tror jag. När jag hade det som allra tyngst var det härligt att åka och träna. Sen hade jag ju mycket talang också... och då smälter man nog lättare in.

– Sen tränade jag en hel del, mer än de flesta andra i min ålder. För då slapp jag tänka på det. Så jag tror nog att jag har hockeyn att tacka för mycket.

”Jobbigare i telefon”

Sen antar jag att du har fått hjälp av talpedagoger och så.

– Jag började få hjälp när jag gick i låg- och mellanstadiet och sen på högstadiet gick jag hos en logoped ibland. På senare år har jag också gått lite då och då, det kan vara rätt skönt. Men nu har jag inte varit där sen i somras.

Hur ser det ut för dig i dag. Vem är det som ringer om du och sambon ska beställa mat?

– Det brukar vara olika faktiskt, men fram tills jag var 21-22 ringde jag aldrig. Nu tycker jag att vi gör det ungefär lika ofta, men sen tar ju hon de viktiga och stora samtalen. Du vet, på telefon blir det ännu jobbigare.

Blir du begränsad av din stamning?

– Nja, inte just nu. Sen kommer jag väl kanske inte att ta ett jobb som journalist efter karriären, det lär jag inte göra. Men vi får väl se...