Jag vevade vänsterfoten i betongen så jag bröt lilltån – de där Tre jävla Kronor
Publicerad 2011-05-15
Jarkko Päiväniemi, ensam finländare på Sportbladet, inför kvällens VM-final
STOCKHOLM. 15 år.
15 år som finländare på Sveriges största sporttidning.
Roligt?
Ha, ha.
I november 1996 steg jag in på redaktionen i Stockholm för första gången.
En ung (relativt), oförstörd (nåväl) och taggad (absolut) redigerare som fick mitt livs chans på Aftonbladet sport.
Men framför allt var jag finländsk. Den första på Sveriges största sportredaktion.
Och så är det än i dag. Ensam ”finne” bland 50 cementerade svenska sportnördar på det som sedan elva år är Sportbladet.
I fajterna med Sverige – det har hunnit bli några under dessa år – har det för min del handlat om ordkrig och upphaussade uppladdningar.
Inför, alltså.
Efteråt: ångest och tårar i ögonen.
Finlands hockeylandslag har sedan jag kom till tidningen förlorat sex (sex!) mästerskapsfinaler – två av dem mot Sverige.
VM-finalerna 1998, 1999, 2001 och 2007 sved. World Cup-finalen 2004 likaså.
Bröt lilltån efter Lidas mål
Men ingenting, absolut ingenting, gjorde så ont som OS-finalen i Turin 2006.
Både psykiskt och fysiskt.
Jag befann mig då, med facit i hand, gudskelov i Thailand och inte på jobbet.
Finalen såg jag hemma hos Axel, en svensk som påpassligt nog hade SVT Europa. På plats var två svenskar, två finländare och två amerikaner (de tänkte heja på USA:s bidrag i finalen – de två linjedomarna).
När Nicklas Lidström satte 3–2 direkt i den tredje perioden jublade svenskarna, min finländske vän svor högt och länge och amerikanerna tittade förstrött upp från deras åttionde parti poker.
Jag? Jag vevade min vänstra fot i betongväggen i Axels villa.
Stenhårt. Jag bröt lilltån.
Men den smärtan var ingenting jämfört med det mentala lidandet. Att inse att vi förlorat igen. Och åter mot de där Tre jävla Kronorna med deras tröttsamma tur.
Jag tror på rättvisan
Och nu är det alltså dags igen.
Scenariot från i fredags när Tre Kronor slog Tjeckien och Finland förnedrade Ryssland i semifinalerna känns bekant.
Japp, exakt det skedde även i Turin.
Men någonstans i mitt djupa inre tror jag att finalresultatet inte kopieras.
Jag tror på rättvisan. Att tur och otur jämnar ut sig. Att brott inte lönar sig.
Mitt tips således: 4–2 till Finland.
Då blir det – jag lovar – roligt att göra entré på jobbet i morgon kväll.
Vitryssland - en ljusglimt
Men, men. Det här blev en lite för mörk beskrivning.
Här måste ju klargöras att jag haft otaliga trevliga stunder på jobbet också.
Minnena skulle räcka till en hel rosa bok.
Det starkaste är som nattchef den 20 februari 2002, Tre Kronor–Vitryssland 3–4.
Jag ringde upp hövding Wennerholm och de övriga i Salt Lake City-teamet och styrde dem till att leverera texter och bilder som de aldrig trott de skulle skriva eller plåta.
Sedan slog jag ihop en excellent tidning tillsammans med mina tystlåtna kollegor.
Ödmjukt, men med ett leende på läpparna.