”Jag skar mig för att lindra den psykiska smärtan”

16-årige William om när allting rasade

Patrik Brenning

”Till sist är det jag själv som tar initiativet till att få hjälp. Jag kommer på att om jag fortsätter så här har jag förmodligen tagit livet av mig snart.”

I höstas skrevs 16-årige William in akut på en psykavdelning med självskadebeteende och självmordsrisk.

Hans vinnarskalle i kombination med ungdomsidrottens elitinriktning höll på att skapa en dödsfälla.

• Läs hela vår granskning av ungdomsidrotten här

Efter att Sportbladet inledde granskningen #Utgallrad har 94 nya personer hört av sig med vittnesmål om barn som far illa inom ishockeyn. Det handlar om klubbar från norr till söder och barn i hela ungdomshockeyns ålderspann.

En berättelse sticker ut.

William börjar spela hockey i sjuårsåldern. Sporten är då bara en av flera men när han och hans vänner blir tio år intensifieras träningsmängden så mycket att de tvingas välja. Williams val faller på ishockeyn och det är nu han själv beskriver att den egentliga satsningen börjar.

Han spelar i ett lokalt lag utan någon större uttalad resultatambition men trots det behandlas spelarna olika. De som är bäst får höra det. De som är lite sämre förstår det. William får uppleva båda sidorna.

– När du är prioriterad är det skönt. Du får en boost och du känner dig kanske till och med bättre än du egentligen är. Det ger självförtroende som gör att du vågar prestera. När du inte prioriteras så kan du känna att du gett allt men ändå inte duger. Det förstör mycket mer än det ger.

helskärm

William är så duktig att ett annat lag får upp ögonen för honom. De ska kvala in till U16 Elit, den högsta serien för pojkar under 16 år i Sverige, och vill förstärka laget.

– Jag kände tränarna lite sedan tidigare och de ville gärna att jag skulle vara med och spela kvalen. Så jag gick över och körde med dem några matcher och när jag sedan hade hjälpt dem att komma med ville jag mer än gärna stanna. Det är en stor grej för en.

”En härlig känsla”

William går nu i åttonde klass och ska börja nian. Han beskriver hur han inte väljer elitsatsningen, det är snarare den som väljer honom. För när frågan kommer om han vill vara med är det omöjligt att säga nej.

– Du kan jämföra det med när du får ett jobb du känner att du verkligen, verkligen vill ha och som du vet att många andra också verkligen, verkligen vill ha men inte får. Det är en riktigt härlig känsla men också dubbelmoral eftersom du vet att andra inte får samma sak.

Blir det mer värt eftersom alla inte har tillgång till det?

– Ja, för en personligen blir det ju det.

Den första tiden i det nya laget fungerar bra. Efter att laget gått upp till U16 Elit känner William att han har en fördel mot sina lagkamrater under försäsongsträningen.

– Jag ligger först i princip i alla övningar. Jag springer snabbast, tar mest vikter, har bäst kondis och bla, bla, bla... Jag är bäst på i princip alla tester men när det väl kommer till kritan räcker det inte till. Då känner jag mig riktigt oduglig. Som om det är något fel på mig som inte räcker till.

Blir bänkad i första matchen

William beskriver hur han växt upp i en tävlingsinriktad miljö.

– Om man inte är tillräckligt bra kämpar man hårdare. Vissa tänker inte så och slutar men för oss som faktiskt får in det i skallen att hela tiden tänka så, då utvecklas du och blir bättre.

– Jag blir bänkad redan första matchen och sen fortsätter jag i mitt gamla tänk att ”jag måste utveckla det här och det här”. Då gör jag det men inget händer utan jag blir bänkad nästa match igen, och nästa igen, och nästa igen. Självförtroendet blir bara sämre och sämre tills jag knappt vågar hålla i pucken. Då börjar jag känna att ”varför ens försöka? Jag duger ändå inte. Det gör ingen skillnad. Jag kan lämna min plats till de andra som kommer ner på träning för jag duger ändå inte”.

William fortsätter ändå att träna, kämpa och kriga för att få en plats. Till sist kommer också öppningen.

– En av de som är inne på planen gör självmål och då får jag komma in. Jag presterar relativt bra men det sista som händer i matchen är att jag skadar mig. Jag drar en muskel och där får jag börja om på noll igen. Allt jag har kämpat för är bara borta. Då rasar allt.

– Jag underpresterar i skolan, i vardagen och på hockeyn. Min mentala bit orkar inte mer. Min självbild blir så dålig att jag inte kan se mig själv i spegeln men jag vill ändå bevisa för alla andra och mina föräldrar att jag är glad och mår bra. Jag vågar inte säga något utan håller allt inom mig istället för att berätta hur jag känner.

William börjar skära sig i handleder och höfter.

– I början är det inte så grovt men med tiden blir min ångest och min självkänsla värre och värre. Då blir det djupare och djupare i takt med det.

Hur tänker du när du skadar dig själv?

– Jag jämför mig med en person eller en sak som inte har något värde. Som är helt meningslös och som inte borde finnas. Mitt tankesätt är att ”jag förtjänar inte den här platsen i U16 Elit, inte mina föräldrar och inte det här livet. Jag förtjänar inte att finnas”. I samband med det byggs även en mental smärta upp som man känner någonstans. Som trycker och trycker och gör allting värre. När den känslan blir för illa upptäcker jag rätt snabbt att fysisk smärta lindrar psykisk smärta. Känner du fysisk smärta släpper den psykiska. Men bara tillfälligt.

Vänder sig till nätet

Ingen i Williams närhet förstår hur dåligt han mår.

– Det är jag själv som tar initiativet till att få hjälp. Jag kommer på att om jag fortsätter så här kommer jag förmodligen ta livet av mig snart.

– I början har jag vänner över nätet som också mår dåligt. När de vågar berätta det för mig vågar jag berätta för dem. Efterhand blir jag mer och mer bekväm med att säga att ”så här mår jag” och i samband med det börjar jag prata om det med klasskamrater och efter ett tag berättar jag för en lärare. Jag orkar egentligen inte men har tur som har vänner som hjälper och stöttar mig i skolan. Som ser till att jag går för att få hjälp, som ligger på mig och säger att ”du kan väl boka en tid”.

Hösten 2018 får Willian en tid hos barn- och ungdomspsykiatrin.

– Efter första mötet säger de att de knappt kan låta mig åka hem därifrån. De rekommenderar starkt att vi åker in till akutpsyk.

William ligger inlagd för vård i två veckor. Läkarnas slutsats är att ett av hans problem är en för tävlingsinriktad stämning i familjen.

– Vi har tävlat i hela vårt liv och utmanat oss själva för att bli bättre. Jag missade inte en träning oavsett om jag var sjuk eller mådde dåligt. Inte en enda träning. Det fanns inte för oss.

”Är osunt engagerade”

Williams pappa ser i dag hur hans välmenande ambition att gå sin sons vilja till mötes och försöka stötta William även när det gick emot inom idrotten slog helt fel.

– Nu förbannar jag mig själv, så klart. Det fanns indikationer redan tidigt som vi inte såg. Men som föräldrar pushar man och ser till att de kommer till träningen. Jag har själv varit ledare och har varit i det här ganska länge. Många som håller på inom idrotten vet allt det här men någonstans i vansinnet i ishallarna så försvinner det bara. Det är inte bara barnen, de blir lidande, men föräldrarna är också osunt engagerade. Jag anser ändå mig själv vara en ganska sund människa men har kommit på mig själv med att hamna i det också. Det är svårt att värja sig mot det hela tiden.

– När William fick sina träningstider konstaterade vi att vi kommer vara hemma vid midnatt fyra dagar i veckan och sedan skulle han upp till skolan dagen efter. Det här är dessutom grundskolelever. Men att säga till honom att han inte får går bara inte. Jag reder inte ut det och jag tror många sitter i den sitsen. Man vill göra vad man kan för barnen men det slår helt snett. Det är inte klubben som egentligen är orsaken utan det handlar mycket om att det finns killar som är högpresterande. När det beteendet träffar den här verksamheten går det åt helvete.

Under sitt eget sökande upptäcker William också att han är långt ifrån ensam om att må dåligt.

– Folk mår dåligt överallt, det är inte bara hockeyspelare utan ungdomar generellt. De allra flesta mår dåligt eller har något problem men många säger det inte. Säg att jag har 200 kontakter på nätet, minst 120 av dem mår dåligt på något sätt. Om det är att de är obekväma i sin kropp, mår dåligt av sina föräldrar eller liknande. De allra flesta som mår dåligt men vågar inte säga något. De vågar inte ta hjälp. De vet också om att om du inte har flera remisser så kan det ta upp till två år innan du får en tid. Den här artikeln skulle handla om den psykiska hälsan inom hockeyn men det är inte bara vi som behöver hjälp. Det är jättemånga.

Vad skulle du säga till alla föräldrar som läser det här?

– Ta det lugnt och prata med era barn. Många vill bara kunna känna sig accepterade och behövda och jag tycker att det är bra att försöka få så bra kontakt med sitt barn som möjligt. Men istället för att de ska försöka vara perfekta, låt dem vara sig själva. De kommer hitta sin väg förr eller senare. Du måste inte ligga på dem hela tiden. Och om du ser ditt barn skriva med någon som mår dåligt, prata först med ditt barn. Vill de inte berätta behöver de inte det men försök få kontakten med barnet så att ni kan prata om i princip vad som helst. För det behövs. Det är många som växer upp utan att känna att de har någon att prata med alls egentligen. Det är en av de värsta känslorna.

Vad skulle du säga till de föräldrar som har barn inom ishockeyn?

– Lägg inte så mycket värdering i hockeyn. Tänk på framtiden. Det räcker med en dålig tackling från en annan spelare så kan din unges hockeykarriär vara över. Det viktiga är inte att han presterar, det viktiga är att han har kul och vill fortsätta. Inte att han gör det för er. Inte för att han är bra. Utan för att han har kul.

Vill du spela hockey igen?

– Ja, det vill jag verkligen! All glädje du kan få ut av det väger upp ångesten. Men vad jag stör mig på är den tävlingsinriktade attityden som finns där oavsett vilken klubb du går till. Det är alltid att det här laget ska vara bäst, vårt lag ska vinna och vi satsar för att vinna. I hockeyn kan du skita fullständigt i dina lagkamrater bara du är bra. Du ska utvecklas för dig själv och inte för något annan. Visst vill man bli bättre och vinna men du måste samtidigt må bra. Man måste ha kul och tävla med varandra inom laget istället för mot varandra. Spelar jag hockey till hösten kommer jag gå in för att utvecklas men framförallt för att ha kul och umgås med de i mitt lag. För att hitta mig själv och glädjen jag känt i tidig ålder till hockeyn.

Hur balanserar du dina tankar i dag?

– Jag är mycket mer passiv och låter mitt psyke styra mer än mina tankar. Jag har fortfarande dåliga tankar men de mildras för var dag som går.

Det finns de som säger att de som ger sig in i leken får leken tåla. Att om du söker dig till en elitsatsande klubb så får du skylla dig själv när du eventuellt blir bortvald eftersom det är spelets regler. Vad skulle du säga till dem?

– Att så enkelt är det inte. I barndomen vill du göra dina föräldrar stolta, så var det i alla fall för mig, men redan tidigt började jag tvivla på mig själv. Jag har alltid haft halvsvagt självförtroende och ville tidigt bara bevisa för mina föräldrar att jag klarar av det. Jag hittade även glädjen i hockeyn, men jag ville bevisa för dem.

– Slutar du går du också miste om många vänner, timmar på isen och alla känslor du kan få av det. Att säga att det är upp till dig själv eller att det är ditt eget fel, det fungerar inte så. Men hade vi bara tagit tag i lagkänslan istället för jaget på hockeybanan hade så många fler fortsatt spela. Jag har flera vänner som skitit totalt i hockeyn för att den är så tävlingsinriktad, de mår inte bra i den miljön. Visst, den är inte för alla, men kan man inte ha något lag eller någon klubb där man bara lirar hockey för att det är kul? Inte för att bli bäst eller utvecklas. Det kanske inte ska vara prio ett i ett samhälle där du som hockeyspelare, om du inte har extremt mycket tur, ändå inte har någon framtid. Du kan inte utbilda hockeyspelare efter förutsättningen att de ska bli elit. Utbilda dem för att ha kul i vardagen, för att ha någonstans att bli av med sina känslor och få vara sig själva. Det är så mycket man går miste om när man bara satsar på elit hela, hela tiden.
 

William heter egentligen något annat.

• Diskutera gärna i sociala medier under hashtaggen #utgallrad

Läs också Aftonbladets nya granskning om psykisk ohälsa bland män: