Forskaren: ”Självklart att föreningarna har ett ansvar”

Patrik Brenning

Att bli bortvald i din idrott kan enligt forskning leda till en identitetskris som kan jämföras med ett personligt trauma.

Karin Redelius, forskare vid Gymnastik- och idrottshögskolan, efterfrågar nu ett större ansvarstagande från de svenska elitföreningarna.

– Det är för mig självklart att föreningarna har ett ansvar för de barn och ungdomar som varit med under en lång tid, säger Redelius.

Granskning: Ungdomsishockey

• Läs hela vår granskning av ungdomsidrotten här

Sportbladet har i en kartläggning beskrivit situationen för svenska ungdomar när ishockeyns elitmaskineri mullrar igång i 15-årsåldern. Föräldrar och ledare beskriver hur barnen pressas till att träna skadade, går med ont i magen av oro för att bli bortvalda samt att petade barn kan råka illa ute i omklädningsrummet.

Allra värst gick det för 16-årige William som i höstas lades in på akutpsyk med självskadebeteende och självmordsrisk.

”Hans reaktion blev akut”

Karin Redelius, professor vid Gymnastik- och idrottshögskolan, har forskat på barn och ungdomsidrott sedan slutet av 1990-talet. Hon har sett flera exempel på effekterna på barn när de blir bortvalda i sina idrottsföreningar.

– Allt började egentligen för mig med att jag fick vetskap om ett barn i elvaårsåldern som hade fått ett brev från sin förening om att han kom med i den tredje av tre urvalsgrupper. Han hade räknat med att i alla fall vara i den andra och hans reaktion blev akut. Han gick iväg med brevet och lade sig på soffan och låg där i princip i två veckor. Han blev gravt deprimerad och föräldrarna fick använda alla sina krafter för att överhuvudtaget få iväg honom till skolan.

helskärm

Redelius hänvisar också till en kanadensisk studie på kvinnliga elitidrottare där upplevelsen av en petning jämförs med ett trauma.

– Ett trauma brukar oftast vara relaterat till mer allvarliga händelser som handlar om dödsfamilj i familjen och olyckor av olika slag men i studien beskrivs hur unga idrottare som blev petade från sina lag i 15–18 årsåldern upplevde en kris och att ”de förlorat allt”. De ifrågasatte sin egen förmåga och sitt eget värde, inte bara som idrottare.

Långtidsskadade drabbades av identitetskris

Det finns väldigt lite svensk forskning kring selekteringens följder men något som är mer väldokumenterat är skador inom idrotten. 2017 publicerade Karolinska institutet en studie där de följde 700 elitsatsande ungdomar mellan 15 och 19 år på landets Riksidrottsgymnasier.

De konstaterade då att elever som blev skadade mer än fyra veckor också fick en slags identitetskris, en förändrad självbild och ett utanförskap när de – om än bara tillfälligt och av skadeskäl – ställdes utanför sina träningsgrupper.

– Deras identitet var väldigt kopplad till idrott och när vi bad dem beskriva sig själva valde många just att göra det som ”friidrottaren” eller ”hockeyspelaren”. När de blev skadade såg de inte sig själva som idrottaren längre och då uppstod identitetskrisen. Den förlusten av identitet var väldigt tydlig, säger Philip von Rosen som tillsammans med Annette Heijne står bakom studien.

Anders Wahlström, barn och ungdomsansvarig på ishockeyförbundet, ser också hur sociala medier ytterligare förstärkt hockeyungdomarnas identitetsbyggande.

– Där får de utrymmet att uttrycka sig på ett annat sätt. De frontar sig som hockeyspelare. Så det blir inte bara internt som de har den identiteten utan de målar också upp sin fasad som hockeyspelare, säger Wahlström.

”Barnen som faller bort försvinner under tystnad”

Philip von Rosen säger att flera av de skadade idrottarna i studien beskrev hur de blev nedstämda, frustrerade och upplevde ensamhet.

– Generellt kan man säga att när de blev skadade påverkade det också allt från skolarbete till sömn. När du blir skadad blir det en stor förändring i ditt liv. Du har ingen erfarenhet av att stå utanför din idrott.

”Fejkade skada för att slippa spela”

Karin Redelius jobbar just nu med en studie av hur barn upplever selektionsprocesser, både de som blir utvalda och de som inte blir det. Hon berättar om en svensk pojke som blev en del av elitsatsningen inom fotbollen från sjuårsåldern.

– Det skedde egentligen innan han var medveten själv om vad som hände. Han hade inte bett om det själv utan blev upptäckt men det fick väldigt starka konsekvenser för honom att befinna sig i en väldigt prestationsorienterad miljö. Att bli utvald tidigt innebar bara ett urval i raden av många kommande, säger Redelius och fortsätter:

– För hans del gjorde det att han inte mådde bra. Han fick ont i magen helt enkelt och i vissa matcher fejkade han skada för att slippa spela. Jag frågade om han trodde att han var ensam om att känna så här men han upplevde att det varit så för alla och att han egentligen var den sista som var kvar av de som blev utvalda lika tidigt när han inte längre fick vara med i laget i 14-årsåldern.

helskärm

Karin Redelius beskriver följderna för honom som person när han inte fick plats i sitt lag längre.

– Föreningen ordnade inget nytt lag till honom utan det fick han ordna själv. Han går på gymnasiet nu men säger att han aldrig kommer spela fotboll på det sättet igen.

Studien är pågående och ännu inte publicerad.

”Han hatar fotboll”

Pojken på soffan lämnade fotbollen helt.

– Han hatar fotboll men spelar däremot ishockey med gott resultat. Han går på en nationell idrottsutbildning. Vi ska vara försiktiga med att dra för stora slutsatser här men hans föräldrar nämner att han avskyr alla typer av uttagningssammanhang, oavsett om det är i skolan eller någon annanstans. De har dragit slutsatsen att det hänger ihop med tillfället med brevet.

Den kanadensiska studien på unga elitidrottare som valdes bort visar att flickorna i det långa loppet faktiskt utvecklades som personer. De tvingades omvärdera sin idrott vilket för många ledde det till något positivt.

– Samma sak gäller om du råkar ut för något traumatiskt, då kan det i det långa loppet leda till positiva saker. Allt är inte negativt med en kris. Men samtidigt kan man hoppas att vi ska kunna lära oss de här sakerna utan att behöva drabbas av en kris. Det kan i vilket fall inte vara ett argument för att sålla bort ungar.

Vem tycker du ska ta ansvar för hälsan hos de barn som väljs bort?

– Det är för mig självklart att föreningarna har ett ansvar för de barn och ungdomar som varit med under en lång tid. När regeringen ger sina pengar till Riksidrottsförbundet är premissen för att en förening ska få statligt stöd att de ska bedriva sin verksamhet utifrån ett barnrättsperspektiv. Sedan följs det upp väldigt dåligt men man är barn tills man är 18 år enligt Barnkonventionen och då är det barnets bästa som ska stå i första rummet. Att då i 15-årsåldern bli utslängd från det man gjort mest av allt förutom att gå i skolan under hela sitt liv och inte bli erbjuden ett annat lag är inte bra, det är det minsta man kan säga. Det tycker jag är en självklarhet men så var det inte för pojken som jag följt.

• Diskutera gärna i sociala medier under hashtaggen #utgallrad