Wennerholm: Skämtar ni med mig, eller?

Mats Wennerholm

Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosport.se

SEOUL. Inte för att jag är stockkonservativ eller emot nya idéer.

Men att Tre Kronors OS-träningsmatch mot Kanada ska gå till förlängning även om ett lag vunnit med 8-0 under ordinarie tid?

Vad är det som händer?

Är det någon som skämtar med mig, eller?

Jag tog tåget från OS-klustret på sydkoreanska östkusten och hit till den västra för att få se en het batalj inför allvaret som väntar i OS-hockeyn senare i veckan.

En sista träningsmatch mellan Tre Kronor och Kanada. Det som brukar bli så heta matcher, så oftast intensiva med två av favoriterna på tröskeln till världens största mästerskap.

Nu möts jag av ett socialt experiment.

Och inte bara det.

Först förlängning, sedan straffläggning som avslutning. Utan någon som helst hänsyn till vad som står på jumbotronen. Det kan stå 10–0 efter förlängningen, men bli straffar ändå.

Vem kan ta en sådan match på allvar?

Inte jag i alla fall.

Är det första april?

Jag var tvungen att läsa förutsättningarna inför denna sista träningsmatch tre gånger innan jag förstod att det faktiskt var sant. Jag messade med Sportbladets tv-ansvarige Christoffer Bodin, som avslöjade det hela, lika många gånger för att vara säker på att han inte jobbade i hemlighet för Specsavers.

Men både han och Tre Kronors pressansvarige Anders Feltenmark var lika tydliga.

Jag kollade till och med almanackan.

Nej, det var fortfarande den 11 februari.

Inte första april.

Jag kan förstå att båda lagen vill träna övertidsspel och straffar, men vilken spelare tar det på allvar när det inte gäller ett smack? Vad ger det inför en tuff OS-turnering? Hur skärper det sinnet och tävlingsinstinkten?

Nej, jag gillar att idrotten är konservativ och håller fast vid sina gamla regler.

Fotboll spelas i 2x45 minuter, hockey i 3x20.

Sedan har det naturligtvis tillkommit nymodigheter som sudden death och straffläggningar.

Men någon måtta får det vara.

Ett spektakel

Är det oavgjort efter full tid är jag mer än beredd att sitta av fem minuters övertid, ja, till och med straffar efter det trots att jag inte är ett smack förtjust i det påfundet.

Men är allt bestämt på förhand, oavsett resultat efter 60 minuter, så förvandlas den här matchen bara till ett spektakel. Knappt värd att ta på allvar. Närmare ett skämt. Och så ska det definitivt inte vara på den här nivån. Då är nästa steg att spela med färgfemmor i mästerskapen.

Jag har sett massor av träningsmatcher mellan Sverige och Kanada inför lika många mästerskap. Massor alltså.

Det har alltid varit djupaste allvar, en sista chans att markera sin storhet och sätta sig i respekt. Att brösta upp sig på allvar.

De har ofta varit mer intensiva än matcherna under mästerskapen.

Mötena mot Kanada inför JVM har följt samma mönster. De har blivit nästan legendariska. Hårda tacklingar, skador, blod, svett och tårar. Hårda ord och en stegrande intensitet inför matcherna när det verkligen gäller.

Allvaret helt borta

Nu kommer det här att bli en träningsmatch som inte går att ta på allvar och dessutom spelas på usel is och med målburar som knappt sitter fast i isen.

SeonHak Ice Rink här i Incheon lämnar en del i övrigt att önska. Om man säger så.

Men Tre Kronor och Kanada bidrar knappast till att höja kvaliteten på isen med en av de märkligaste träningsmatcher jag upplevt. Någonsin. Eller rättare sagt kommer att uppleva.

För mig försvann spänningen lika snabbt som Calle Halfvarsson efter misslyckandet i herrarnas skiathlon.

Det känns som allvaret är helt borta.