”Jag tittar på loppen och återupplever minnen”
Malin Löfgren i stor intervju om succéåren med stjärnhästen Sanity – och livet efteråt: ”Han älskade att träna och tävla och blev riktigt deprimerad”
Uppdaterad 2022-01-29 | Publicerad 2022-01-27
På lördag körs Sanitys lopp då Östersund dukar upp till V75-fest.
Stjärnhästen sprang in drygt tio miljoner och Trav365 lät hans förra tränare minnas tillbaka.
– Ibland sitter jag och tittar på de gamla loppen, och återupplever alla minnen, berättar Malin Löfgren.
På lördag körs Sanitys lopp för att hedra stjärnhästen som drog in drygt tio miljoner och på kuppen blev en av Sveriges mest folkkära travprofiler. Han avslutade sin tävlingskarriär 2015 men minnet av honom lever vidare i mångas hjärtan. Trav365 fick sig en pratstund med hans tidigare tränare Malin Löfgren om alla minnen – och livet efter Sanity.
– Han har hunnit bli 16 år men tror fortfarande att han är tre. Han gör allt för att vara till lags och älskar att känna sig viktig, säger Malin.
Hon berättar vidare att hon just för dagen återhämtar sig efter en höftoperation och tar sig huvudsakligen fram med antingen kryckor eller rollator. Att köra häst är inte aktuellt för dagen, men hon har ändå behållit tre unghästar på gården.
– Jag har fått en ny höftledsprotes inopererad men det blir bättre och bättre, även om jag känner mig som en 89-åring. Första veckan efter operationen gick jag runt som i en dvala med all morfin i kroppen. Brosk hade lossnat från benet och jag var tydligen ett specialfall. Det kommer att ta tid att växa fast och då går det inte att sitta i en sulky. Jag saknar mina hästar men kan se dem från mitt fönster. Pappa och min kusin hjälper tills vidare till.
Led av hästallergi som ung
45-åringen sysselsätter sig istället med annat lättsmält. Just för dagen väntar ett pussel på att lösas. 5 000 bitar ska hamna rätt. Mycket annat klarar hon inte av för tillfället.
Malin har hästar i blodet sedan generationer tillbaka.
– Både min pappa och farfar hade travhästar när jag växte upp. Farfar hade en riktigt fin häst på 80-talet som hette Undar och den sprang in över 400 000 kronor. Jag brukade få sitta med i vagnen när vi åkte ut till sommarstugan tillsammans.
I samband med flytten till Östersund under gymnasieåren exploderade travintresset, mycket tack vare närheten till travbanan. Det fanns dock ett stort hinder som stod i vägen för henne...
– Jag var så fruktansvärt hästallergisk på den tiden men nös väl bort det efter tio år? Jag växte dock upp med tanken att jag aldrig skulle kunna jobba med hästar på grund av mina besvär.
Under en period satte hon sig till och med vid skolbänken och pluggade till att bli lärare i historia och religion. Djuren spelade dock en så pass viktig roll i hennes liv att tiden vid den svarta tavlan i klassrummet aldrig tog fart.
– Man saknade hästarna för mycket och sedan rullade det bara på. Jag jobbade två vintrar åt Tommy B Andersson i USA men det var först vid flytten tillbaka till Sverige som jag kände att det var dags att prova på något eget. Jag drog igång som tränare 2008 och första säsongen fick jag sex priser på hemmabanan.
”Det var nog meningen”
Året därpå gjorde så hästen som Malin för evigt kommer att bli förknippad med debut på tävlingsbanan. En då treårig pojkspoling vid namn Sanity dök upp på hemmaplan i ett enklare lopp med 10 000 till vinnaren. Resten är, som de säger, historia.
– Debuten var banne mig det mest nervösa loppet någonsin. RIX-allsvenskan hade blivit så otroligt stor och det skrevs hur mycket som helst om allting. Där kommer jag som liten tränare och har plötsligt tusen ägare med på hästen, med alla deras förväntningar. Man kände pressen och jag såg nog inte så mycket av det loppet.
När insåg du att Sanity var något utöver det vanliga?
– Det var första gången jag körde honom på rakbanan. Det drivet i hästen! Jag kände att detta var något annat än vad jag kört förut. Han hade ett sådant enormt vägvinnande steg men han hade också lätt för att bli nervig. Det tog ett tag att jobba med den mentala biten. I samband med ett lopp på Färjestad kände jag: ”Detta är nog bättre än vad vi någonsin kunnat hoppas på.”
Sagan om hur Sanity en gång i tiden hamnade i Malins träning kunde ha slutat väldigt annorlunda. I samband med att hon blev tränare för Jämtlands häst i RIX-allsvenskan så vände hon sig till tränarkollegan Marcus Lindgren. Denne tipsade dock Löfgren om en helt annan häst.
– Han föreslog en märr som var mycket tidigare i utvecklingen. Sanity hade dragits med förkylningar och låg långt efter de övriga unghästarna, men jag fastnade för stammen. Dock hann jag inte se hästen där under söndagen och han skulle gå provlopp dagen därpå. Där var han så himla fin och fler fick upp intresset för honom, men jag hade första tjing. Min magkänsla sa att jag skulle slå till direkt. Det var nog meningen, tror jag.
Hur gick det föresten för pållen som Lindgren tipsade om?
– Nja, jag tror inte att hon levde upp till förväntningarna. Det var nog rätt att köpa Sanity.
”Jag var helt förstörd – det var vidrigt”
Sanity, som är döpt efter Marcus favoritlåt av Bad Religion, matchades snällt under sitt första år på travbanan och vann RIX-allsvenskan åt sina då tusen delägare som gått in med 300 kronor vardera. Många av dessa människor var nya inom travsporten, vissa hade aldrig ens besökt en bana innan Sanitys dagar.
I slutet av samma år var det dock dags för en riktig nervpärs för tränaren då hennes talang såldes på auktion. Storfräsarna stod redo att buda och priset skenade.
När krutröken lagt sig stod dock 136 glada andelsägare som segrare – och Malin fick behålla hästen. Mycket tack vare att samtliga dessa innan auktionen gått in med 10 000 kronor vardera för att få äga varsin andel.
– Det var så fruktansvärt. Jag börjar nästan grina varje gång jag tänker på den där dagen som nog var den värsta i mitt liv. Jag var helt förstörd, det var vidrigt. Först lasta på hästen och sedan åka till Eskilstuna utan att ha en aning om han kommer få följa med oss tillbaka hem. Jag minns nästan ingenting av när han står där i auktionsringen och jag fick ta hjälp av Michael Demmers under budgivningen.
Priset stannade vid 780 000 kronor och bland övriga intressenter fanns bland annat travtränarna Robert Bergh och Henrik Larsson. Malin spände dock musklerna och Sanity var nog tacksam för det.
– Robert är ju grym på att se potential i hästar och han hade sett något i Sanity. Jag fick veta via omvägar att han var intresserad och då blev jag extra nervös. Vi i Stall Sanity var dock drygt 130 delägare med hjärta för den här hästen och efteråt bara brast det för mig. Jag grät som ett barn. Åsa Elmroth som gjorde en intervju med mig grät också, likaså Gert Fylking. Det var känsloladdat.
Stoppades upp av pollenallergi
Efter en träningsperiod den vintern var det så dags för årsdebut mars 2010. Segrarna lät inte vänta på sig och Sanity inledde med fem raka vinster. Senare samma år kvalade han till och med in till Derbyfinalen, men fick där ett svårt utgångsläge och gick i mål som sexa. 2011 vann han nio av 14 starter och storloppssegrarna avlöste varandra.
Malin hade länge haft en dröm om att en vacker dag ha en häst bra nog för att starta i Elitloppet. Och nu hade hon det. 2012 gick den drömmen i uppfyllelse och hela trav-Sverige fick vara med på den resan.
– Efter två raka vinster i början av det året fick han så en inbjudan. Vi hade en helt egen läktare på Solvalla den gången. Det var en sådan oerhörd hysteri runt hästen 2012 och TV4 gjorde en dokumentärserie om oss. Jag minns att ”Ludde” Kolgjini i samband med en enkät dagen innan sa: ”90 procent av allt som skrivs om Elitloppet handlar om Sanity, och tio procent om resten.” Det låg något i det. Till slut satt man bara och längtade att det skulle vara över.
Någon finalplats blev det inte och med facit i hand kanske det var det bästa som hade kunnat ske. Han hade nämligen pollenbesvär och stod inte att känna igen i försöket.
– Bilarna var helt gula av allt pollen den dagen. Vi kollade upp honom direkt efteråt och han hade halva strupen fylld med slem. Han kunde inte syresätta sig alls så det var rena turen att han inte kvalade in till finalen. Det är jag oerhört tacksam för i dag.
– När han startade i Elitloppet en andra gång 2014 var det mycket lugnare kring honom. Den gången hamnade han i en dålig rygg och drogs sist. Det var dock oerhört stort bara att få vara med på en sådan grej som Elitloppet ändå är. Det var hästar på varje flagga på banan och så att åka buss med alla kuskar och tränare inför publiken... det tar man med sig för resten av livet.
Led av depression som pensionär
Sanity reste under sin tävlingskarriär land och rike runt, men gjorde också flera avstickare till bland annat Frankrike där fransmännen tog emot honom med öppna armar. Det blev sammanlagt fyra vinster i Trikolorens förlovade land.
Tanken var ursprungligen inte att starta Sanity i Frankrike utan man åkte mest ner för att ge honom en träningsperiod på bra underlag. Här hemma var det broddar som gällde i kylan, vilket hästen inte alls trivdes med. Av en slump valde man att anmäla till lopp och det visade sig vara ett lyckat beslut.
– Det var så himla sjukt där nere. I Frankrike vill man normalt sett inte uppmärksamma när vi svenskar kommer dit och vinner de stora loppen, men på något sätt blev Sanity som en liten gullegris där nere. Han hamnade på förstasidan i Paris-Turf efter varje seger och fransmännen älskade honom, men kanske inte i det första loppet när han slog deras stjärna Ready Cash.
Och vad tyckte du själv om fransmännen?
– Vi blev oerhört väl mottagna. Alla var trevliga och tillmötesgående.
Karriären led dock mot sitt slut för den gamle kämpen. Åldern hade tagit ut sin rätt och det var främst bakknäna som krånglade. Det blev bara fem starter under 2015 men i sin näst sista start i livet, i ett enklare lopp på barndomsbanan Oviken, togs karriärens 31:a seger. Cirkeln var sluten och tio dagar senare, efter att ha blivit diskad för passgång i ett långlopp, var det så dags att lägga skorna på hyllan för gott.
– Jag var mer nervös i samband med segerloppet på Oviken än jag var under Elitoppsförsöken. Jag visste att det var slutet för honom och vi skulle visa upp honom på hemmabanan... Konstigt nog var den vinsten en av de roligaste för mig. Kort därefter kände jag att det fick räcka, man vill vara rättvis mot hästen.
Var det vemodigt att behöva avsluta tävlingskarriären?
– Det är klart att det var det för mig när han slutade tävla, men ännu värre för hästen själv. Han älskade att träna och tävla och blev riktigt deprimerad efteråt. De första månaderna som pensionär gick han bara här hemma och mådde dåligt, men sedan jag flyttade honom till en ridtjej vid namn Catarina så har han blivit helt annorlunda. Det är hoppning, dressyr, intervaller – allt som han vill göra.
”Jag hoppas på hemmaseger”
”Svante”, som hon kallar sin ögonsten, tycks ha hittat harmonin i Uddevalla men saknar troligen sin gamla följeslagare. På grund av pandemin och avstånden har duon varit ifrån varandra under en längre period.
– I den bästa av världar hade han kunnat få gå här i hagen hos mig bland unghästarna. Det var jättejobbigt när han tvingades flytta men bättre kan han inte ha det. Jag har inte hälsat på under flera år men hoppas kunna göra det nu till sommaren. Tills vidare får jag nöja mig med alla bilder och filmer som de skickar på honom.
Saknar du rampljuset eller var det skönt när telefonen slutade ringa stup i ett?
– Det var väldigt hysteriskt en tid och jag saknar inte den där klumpen i magen och ångesten i samband med varje lopp. Jag är ändå så glad över att ha fått varit med på den här resan, och alla människorna man fick träffa. Det saknar jag och drömmer faktiskt om att en dag få fram en lika bra häst. Nu och då är som två helt olika liv. Ibland sitter jag och tittar på de gamla loppen, och återupplever alla minnen. Jag är lyckligt lottad som har fått en dokumentär och en bok om Sanity.
Slutligen, vi kan inte släppa dig utan att du bjuder på en vinnare just i Sanitys lopp på lördag.
– Jag hoppas på hemmaseger! Donners Am är en häst som betyder så oerhört mycket för Per. De tokälskar honom och det vore en fantastisk hyllning till Sanity om den fick vinna, avslutar Malin.
