Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Leopold

”Adrian kramade mig – jag vill inte släppa...”

Tårarna i tv som berörde - Linda Sundberg slutar som hästskötare efter elva år

Uppdaterad 2019-01-18 | Publicerad 2019-01-16

Kompisarna Linda Sundberg och travhästen Dante Boko fick ett fint avslut med seger på V75 i lördags.

Tårarna under efterspelet på hemmabanan Jägersro berörde tv-tittarna.

– När Adrian Kolgjini kramade mig så kände jag att jag inte ville släppa taget, säger Linda.

Efter elva år som hästskötare i ett av landets största travstall, Kolgjinis, har Linda Sundberg, 34, valt att säga upp sig och satsa på annat hästyrke.

I lördags blev hennes och bästa kompisen Dante Bokos avslutningsföreställning rikssänt ut i TV12.

Hästen vann V75 på hemmaplan och Linda föll ut i tårar.

– Det är jättejobbigt, jag kan inte prata, sa hon först med med bruten röst.

– Jag har fått uppleva sjukt mycket mer än vad jag väntat mig. Dante Boko är min bästa kompis, fortsatte hon.

Även Adrian Kolgjini, som tagit över stora delar av pappa Lutfis rörelse, och som körde Dante Boko till seger var märkbart berörd.

– Väldigt blandade känslor så klart. Sista gången Linda selar ut hästen i lopp, väldigt kul att få vinna det, hon har varit hos oss i elva år, valt att fortsätta i livet. Det här var ett tack för dom elva åren, sa han.

”Börjar gråta nu när vi pratar om det”

När Trav365 når Linda Sundberg några dagar efter känslostormen är hon fortfarande känslosam.

– Det var det bästa som kunde hända, säger hon om segern på hemmabanan Jägersro.

– Jag kan börja gråta bara jag är med honom. Jag har haft om Dante Boko sedan han var tre år. Vi har varit på resor till Frankrike och Italien ihop. Det blir något speciellt band mellan människa och häst då.

– Efter målgång i lördag blev jag så klart glad, men fick samtidigt ångest över att jag ska lämna min bästa kompis. Sen när Adrian kramade mig så kände jag att jag inte ville släppa taget. Det är blandade känslor och jag börjar gråta nu när vi pratar om det.

Nu väntar jobb på en rehabiliteringsklinik för travhästar utanför Jägersro. 

– Jag släpper det inte helt, skrattar hon till.

”Känns som man är en del av familjen”

Ändringen sker med anledning av att hon vill få ett lite lugnare liv.

– Jag ska försöka få ett liv utanför jobbet. Det finns olika sätt hur man vill jobba som hästskötare, jag gick all in och har bara fokuserat på hästarna. Jag har jobbat in på natten. Det inte funkar liksom inte om man ska ha ett liv. Jag klarar det inte i alla fall. Jag går för mycket all in med hästarna, då kände jag att det är bäst att jag slutar. 

Hos Kolgjini har det hårda jobbet lönat sig. Linda har under åren fått ta hand om stallets bästa och viktigaste hästar.

– Jag är jättetacksam för det och det jag fått uppleva, det är ju varje hästskötares dröm. Ludde har gett mig ett fritt jobb och vi har jobbat ganska självständigt. Han litar på en. Det känns som man är en liten del i familjen, säger Linda innan hon tar en paus för att torka tårarna.

– Alla ord de sagt om mig, det är rörande - svårt att ta till sig.

”Så nervös att jag var spyfärdig”

Vad är bästa minnet under de här åren?

– Oj, det är så många, säger Linda som varit i Itailen, Frankrike och USA med sina passhästar.

– Men jag måste nog säga mitt första Elitlopp, när Mosaique Face blev tvåa från dödens (utvändigt om ledaren). Jag minns när första heatet skulle gå, jag var så nervös att jag var spyfärdig. Det var så mycket folk och så jättestort.

Vad tyckte du om andraplatsen?

– Jag grät. Av lycka. Han gjorde ett fantastiskt lopp och man behöver inte alltid vinna. 

Har du landat i att du lämnar den här livsstilen nu, som hästskötaryrket är?

– I början, när jag hade sagt upp mig, var jag hård mot mig själv. Nu är det jobbigare. Speciellt när man börjar packa ihop lite grejer. Man samlar på sig en massa saker på elva år, ha ha.

2 februari gör Linda sin sista dag.

– Det blir hårt dagen jag går, säger hon.