Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

Susann såg bilolyckan – och räddade livet på 2-åriga Vilma

Publicerad 2015-05-13

Blev vittne till två olyckor på landsvägen och agerade blixtsnabbt: ”Jag såg lågor framtill på bilen och som en gloria av hår i baksätet”

På landsvägen blev Susann Bergström vittne till två bilolyckor – och agerade blixtsnabbt.

Tack vare henne klarade sig morfar Christer Karlsson och då 2-åriga barnbarnet Vilma utan bestående men.

För familjen som redan förlorat ett barn är hon en sann hjälte.

– Man läser så ofta om att människor bara tittar på – det är fantastiskt att Susann agerade, säger mamma Sofie.

Den där dagen i juli 2012 var varm och skön. Morfar Christer Karlsson, 64, och då 2-åriga barnbarnet Vilma hade varit ute med båten och metat hemma i Bålsta. Nu skulle man köra vidare till Vilmas moster Therese i Västerås. Men på E18 strax utanför Enköping ser Christer plötsligt hur det springer människor på vägen längre fram, och att ett par bilar står still.

– Jag saktade in ordentligt och körde nästan ut på vägrenen för att passera. Jag såg att de som blivit påkörda redan fått hjälp och tyckte inte att vi behövde stanna, säger Christer.

Han minns att han ökade farten efter att ha passerat. Sen är det svart.

Tog kommandot

Bakom ett viltstängsel på en grusväg intill landsvägen, står samtidigt Susann Bergström, 40. Hon och hennes syster har stannat med bilen som är fullastad med barn och hundar, för att hjälpa till vid olyckan Christer precis passerat. Susann hinner aldrig se när Christer blir påkörd men plötsligt smäller det till och Christers bil kommer farandes rakt ut i mittfåran.

– Jag såg lågor framtill på bilen och som en gloria av hår i baksätet, så jag skrek till min syster som redan hade 112 i telefon, att det brinner och att det finns barn i bilen, säger Susann.

Hur hon sen lyckas ta sig över det höga viltstängslet har hon inget minne av, men hon minns att hon väl ute på vägen glider över en röd motorhuv för att ta sig fram till Christer och Vilma. Vid bilen står redan två killar som desperat försöker dra upp den buckliga bakdörren. Susann ser att Christer inte verkar sitta fast men att bilen har börjat fyllas med tjock rök.

– Så jag sa till killarna att de måste krossa bakrutan och en av dem hämtar en golfklubba. Den andra bad jag ta av sig tröjan och sträcka sig in genom den trasiga framrutan och täcka över den lilla flickan i bilbarnstolen så hon inte skadas av glassplittret.

”Som en film”

Det första slaget med golfklubban beskriver Susann som en tecknad film – klubban och bilen bara studsar. Susann skriker att de måste slå hårdare och sekunden därpå är det glas överallt. Samtidigt har Christer som slagit huvudet i ratten vaknat, och ser nu Susann stå och skrika att han måste ta sig ut ur bilen.

– Det var som att vara statist i en film. Det var rök i bilen men jag lyckades ta mig ut på höger sida – vänster var helt igenknycklad, säger Christer.

– Jag tittade på den totalförstörda, rykande bilen och förstod ingenting. Jag var i chock så allt jag gjorde var att leta efter min mobil. 

Nu tar också Susann ut Vilma ur bilen med ett fixerande grepp om 2-åringens nacke, och bär i väg henne från den rykande bilen. Tillsammans med en läkare som råkat passera olycksplatsen sätter hon sig för att kontrollera hur illa skadad den lilla flickan är, som med ögonen hårt slutna ömsom gallskriker, ömsom blir alldeles slapp. Utanpå syns ingenting. Men när Vilma flugit ambulanshelikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala kan man konstatera att hon drabbats av tre hjärnblödningar. Man är osäker på om hon kommer att överleva natten.

Vid Vilmas sida vakar pappa Peter, 40, och mamma Sofie, 30. Sofie som var på väg ut i svampskogen hörde på bilradion om olyckan. Strax därefter får hon mardrömssamtalet och beskriver känslan av att återigen måsta vandra de bekanta sjukhuskorridorerna.  

– Jag visste att Vilma levde men hade ingen aning om i vilket skick hon var. Jag minns att jag till och med kände på fönstren på sjukhuset för att veta vilka som gick att öppna så att jag skulle kunna hoppa. Jag skulle inte begrava två barn, säger Sofie.

Sonen dog i cancer

Bara tre år tidigare har parets son Victor gått bort i cancer, knappt två år gammal. Historien fick mycket uppmärksamhet i media när kommunen inte kunde tillgodose familjens önskemål om att Victor skulle få dö hemma. När Sofie sen förvägrades sjukpeng eftersom hon inte anmälde sig hos Arbetsförmedlingen dagen efter sonens död, engagerade sig hela Sverige i familjens öde. Att nu få beskedet att Vilma – som föddes på dagen nio månader efter Victors död – eventuellt inte skulle klara sig var mer än paret klarade av.

– Man kunde inte tro att det var sant. Vi var i chock och ställdes återigen inför den där väntan vi var så bekanta med – kommer vårt barn att klara sig eller inte, säger Peter.

För Susann sjönk inte vidden av vad hon upplevt in förrän senare på kvällen. På nätet läste hon att Vilma var svårt skadad och hon oroade sig för att hon hade gjort något fel. Men när hon fick kontakt med Sofies syster fick hon i stället beröm för sin snabba och korrekta insats. Att hon tänkte både på att skydda Vilma från glassplitter och fixera hennes nacke, tackar hon diverse tv-serier för.

– Men jag hade alltid trott att jag skulle bli hysterisk i en katastrofsituation så jag är själv förvånad. Det är skönt att jag klarade av det och jag hoppas att jag gjort mitt nu – men jag skulle inte tveka att agera igen, säger Susann.

Sofie fortsätter:

– Det är fantastiskt att någon agerade, man läser ju så ofta om att människor bara tittar på och tänker att någon annan ska göra något. Och om det inte vore för att Susann agerade helt rätt så hade Vilma kanske fått permanenta skador.

Skyddande ängel

Efter ett par veckor på intensiven konstaterar man att Vilmas hjärnblödningar börjat gå tillbaka. Tre veckor efter olyckan kan familjen åka hem. Nu får också Susann möjligheten att träffa Vilma och minns dagen med värme.

– Det häftigaste var att få se hennes ögon, de var ju slutna under hela olyckan. I dag känner jag fortfarande att vi har en speciell kontakt fastän vi inte känner varandra, säger Susann.

Bilen som körde in i Christer och Vilma höll en hastighet av 120 km/h. Föraren dömdes i fjol till böter för vårdslöshet i trafik och vållande till annans kroppsskada. Att Vilma som i dag hunnit fylla 5, alls överlevde är något av ett mirakel. Baksätet var totalförstört – förutom som en skyddande bubbla precis där hon satt. För familjen finns det därför förutom Susann en till liten hjälte, en skyddande ängel. 

– Jag tror ju att det var Victor som låg över henne, säger Sofie.