’Tack för att mina barn fick behålla sin far’

Svante Lidén

Janne räddade sin kompis ur eldhavet i oljetanken

FRÖSÖN. Den där vanliga novemberdagen blev Per-Bertil Resmans sista dag på jobbet.

Enligt all omänsklig logik skulle den också ha blivit hans sista dag i livet.

Hans kompis Jan Kallström såg till att det inte blev så.

Den 17 november 2006 ändrades allt på några ögonblick.

Per-Bertil, ”Pebben”, som kompisarna kallar honom, skulle rengöra en dieseltank på en mack i Järpen.

En vanlig dag på jobbet för Pebben, som jobbat i saneringbranschen i 17 år,

Han och arbetskamraten Jan Kallström lyfte bort den cirka 60 centimeter breda luckan över tanken. Pebben tog på sig en gasmask mot ångorna och klättrade ner.

Det var inte mycket diesel kvar i tanken. Men Jan Kallström drog ändå upp stegen för att den i inte skulle halka omkring i oljan och vara i vägen för jobbet.

Kläder, kropp och hår brann

Pebben kände ganska snart att något inte stämde: Det luktade bensin i tanken.

Bensinen kom från pumparna ovan jord. Någon hade gjort en felkoppling så att de bensingaser som skulle återvinnas i stället hamnade i dieseltanken. Från det felkopplade röret i tanktaket droppade bensin ner på golvet.

Pebben tror att hans jobb gjorde att statisk elektricitet bildades i tanken. Plötsligt small det och en stor eldkvast slog upp ur luckan. Bensinångorna hade exploderat.

Hettan antände dieseln och tanken förvandlades till ett eldhav där Pebben stod, utan stege och utan chans att ta sig upp. Hans kläder, hans kropp och hår brann.

Jan Kallström rusade fram, sträckte ner armen i tanken och fick tag på sin kompis. Men han orkade inte få upp honom. Pebben var för tung. Och lågorna för heta.

Jan ryckte åt sig stegen och fick ner den i den flammande tanken.

Pebben fick tag på stegen och kunde hjälpa till med fötterna när Jan drog och slet i hans arm.

– Det kändes som att stå mitt i en storm där nån drog ett strykjärn över kroppen, minns Pebben.

Han kom upp från infernot och rullade runt i snön för att släcka sin brinnande kropp. Jan ringde efter ambulans.

Flögs vidare i helikopter

En helikopter mötte ambulansen och flög Pebben till lasarettet i Östersund. Där insåg man att resurserna inte räckte och Pebben flögs vidare till brännskadekliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Pebben fick 59-procentiga brännskador av tredje graden. 11-procentiga av andra graden.

Tack vare gasmasken klarade sig ansiktet och lungorna hyfsat. Resten av kroppen är svårt märkt av brännskadorna och alla operationer där läkarna tagit hud till andra delar av kroppen.

– Den nya huden på pannan kommer från bakhuvudet, visar Pebben.

Det har snart gått tre år. Jan sitter hemma i Pebbens kök på Frösön.

Vi pratar om månaderna av hopp och förtvivlan, alla operationerna, Försäkringskassans byråkrati, hur miljöåklagaren lade ner fallet – om rehabilitering och framtiden.

– Jag hoppas få en specialbyggd bössa så att jag kan vara med på älgjakten igen. Jag var med i år, men det var min fru (och personliga assistent) Elisabeth som sköt älgen.

Men att komma tillbaka till arbetslivet igen?

– Ärligt talat? Jag vet inte. Jag måste ha hjälp med att klä mig, att äta och med hygienen. Ramlar jag tar jag mig inte upp själv. Jag har nog en livslång rehabilitering framför mig.

För Pebben och hans familj är Jan en hjälte.

– Det krävs mycket mod att göra en sån grej. Tack vare honom överlevde jag och barnen fick behålla sin far.

Jan ser närmast besvärad ut åt talet om hjältedåd.

– Det jag gjorde tog kanske en halv minut. Pebben får kämpa varje dag, så frågan är vem som är hjälten.