Skotern störtade genom isen – kamp på liv och död i det iskalla vattnet
”Pappa börjar hyperventilera och få panik”
Uppdaterad 2023-11-06 | Publicerad 2023-11-04
ÖVERKALIX. När isen sjunker under skotern går det blixtsnabbt.
Plötsligt är Josefine Nilsson och hennes pappa Anders i det iskalla vattnet, där hårda strömmar hugger tag.
– Jag vet att om jag dras in under isen, då är det kört, säger Anders.
Solen strålar och snön glittrar den här vackra söndagsmorgonen. Perfekt för en skotertur.
I helgen har familj och vänner firat pappa Anders Nilssons födelsedag i fritidshuset i Överkalix och nu ska dottern Josefine Nilsson, 32, snart ta flyget tillbaka till Stockholm. Men först: den där skoterturen.
Anders Nilsson, 65, kör skotern, Josefine sitter baktill. Klockan är strax efter 9.
– Vi kanske hinner köra i fem–sju minuter innan olyckan inträffar. Vi åker ner genom skogen, ut på Kalixälven och det finns en led att följa, men vi har solen i ögonen och ser först inte att vi hamnar fel, säger Anders.
Aftonbladet möter familjen Nilsson i huset i Överkalix. Anders och Josefine återger tillsammans den ödesdigra dagen den 23 april.
Josefine Nilsson tar vid:
– Vi ser att isen är mörkare, det ser ut som att det är vatten ovanpå isen och vi blir osäkra på var vi ska åka. Helt plötsligt är det för sent – och vi åker ner genom isen. Isen bara brister, väldigt mjukt, den faller ner under oss. Skotern åker ner i vattnet med änden först. Jag fokuserar på att ta mig bort från skotern, att inte åka med ner. Pappa hjälper mig.
Josefine lyckas ta sig upp på isen, men Anders blir kvar i det iskalla vattnet.
– Han försöker ta sig upp, men då spricker bara isen mer och mer, säger hon och beskriver hur hon ser honom misslyckas med att häva sig upp.
– Pappa börjar hyperventilera och få panik, och det är då jag tänker ”Okej, han behöver hjälp”.
”Enorm stress att komma upp”
Nere i det mörka vattnet blir Anders belägenhet allt mer akut, berättar han.
– Jag har en enorm stress att komma upp på fast mark. Vattnet är väldigt strömt. Jag ser skotern under mig nere på botten, och jag dras hela tiden in under isen, mina ben åker in med strömmen, jag kan inte ens sparka ifrån. Vattnet håller emot när jag försöker ta mig upp, det är verkligen starka krafter. Jag vet att om jag dras in under isen och åker iväg, då är det kört, säger Anders.
Anders ligger och kämpar i vattnet medan Josefine prövar sig fram på blankisen.
– Jag försöker se var isen är tjockare, så att jag kan lägga mig någonstans och försöka dra upp honom, säger hon och fortsätter:
– Jag hittar en plats och lägger mig raklång, på sidan. Jag får tag i hans krage på jackan, jag håller i isen med ena handen och drar med den andra, och jag vet inte var jag får kraften ifrån, men jag drar upp honom.
Josefine skadas när hon tar i med alla sina krafter för att hjälpa honom, men kanske är det adrenalinet som gör att hon inte känner det i stunden. Hennes pappa kommer upp på isen.
– ”Tack” sa han bara, och jag svarar att det var inget att tacka för, det var väl självklart.
Anders röst är full av förundran när han pratar om dotterns insats.
– Mina tjocka kläder är blöta och tunga, och jag väger över 110 kilo, så det är nästan overkligt att hon lyckas.
Efteråt är de chockade, de står genomblöta på blankisen och förstår knappt vad de varit med om. Josefines mobiltelefon har klarat sig och hon tar ett foto på sin pappa, när han står med drypande våta kläder.
– När vi gått en bit på isen tackar jag Josefine igen. Jag säger: ”Du har räddat mitt liv, inser du det?”, minns Anders.
Börjar kräkas blod
Väl tillbaka i huset går allt snabbt. Josefine ska ju snart resa tillbaka till Stockholm. Det finns knappt tid att känna efter. Mamma Rose-Marie försöker förstå vad som hänt och inser snart att det är allvarligt. Anders börjar ordna med det praktiska efter olyckan och den förlorade skotern.
Josefine känner ingen smärta. Det är först i duschen som Josefine märker att något inte står rätt till:
– ”Fan vad ont det gör vid revbenen”. Och så har jag jätteont i axeln och nacken. Men jag tänker inte så mycket på det, mamma hjälper mig att tejpa axeln med sporttejp. Sen tar jag flyget hem till Stockholm. Men kompisen som möter mig på flygplatsen blir förskräckt; ”Det är klart vi måste till akuten”.
Det blir mycket riktigt ett besök på akuten, där konstateras att Josefine har en sträckning i axeln och två brutna revben. Men det är ingen grundlig undersökning. Tillbaka på jobbet dagen efter börjar Josefine, som är enhetschef inom funktionsstöd, att må riktigt dåligt.
– På eftermiddagen börjar jag må illa. Sen kräks jag blod. Jag ringer till 1177 och de vill skicka en ambulans, men det tackar jag nej till.
Tillbaka på sjukhuset hittar läkarna orsaken till den kraftiga blödningen, berättar hon.
– Läkarna dränerar min magsäck med en slang, som går in genom näsan och hela vägen ner i magen – jätteäckligt. Läkarna säger att ett blodkärl i min mage har spruckit. Först då blir jag stressad på riktigt: ”Oj, har något gått sönder inombords?”.
”Traumat utlöste en depression”
Enligt läkarna borde Josefine inte heller ha flugit efter olyckan. Och nu börjar allt som hänt att komma ikapp henne ordentligt, berättar hon.
– Det har faktiskt varit ganska jobbigt efteråt och det blev som ett trauma, som utlöste en depression hos mig. Jag har behövt stöd för att hantera det, och jag fick gå och prata med en psykolog. Nu mår jag mycket bättre.
I det ombonade vardagsrummet i huset i Överkalix är fikabordet dukat, och familjen sitter samlad i soffan intill den fina öppna spisen. Mamma Rose-Marie berättar att hon efteråt haft svårt att prata om olyckan.
– Det är mycket ”Tänk om”-tankar som dyker upp, tänk om isen brustit även där Josefine var, tänk om ingen av dem kommit upp och jag aldrig mer fått se dem?, säger hon.
Men Josefine säger att det som hänt är en erfarenhet hon kan använda för att hjälpa andra.
– Jag är instruktör till första hjälpen inom psykisk hälsa. Så jag utbildar andra om traumatiska händelser och depression. Därför insåg jag också väldigt snabbt att jag behövde hjälp, att jag inte var mig själv efter olyckan. Om jag vill kan jag berätta om det jag själv har gått igenom.
Pappa Anders varma blick på Josefine är talande.
– Jag är väldigt stolt över Josefine, säger han.
