Polishunden Ojje blev hjälte i iskylan - räddade liv
Uppdaterad 2023-04-11 | Publicerad 2023-03-10
Mannen var försvunnen i Övertorneå.
Det var smällkallt, 26 minusgrader och becksvart ute.
Tack vare hunden Ojje och polisens hundförare Amelie Gidlund hittades den försvunne mannen vid liv.
Hundföraren Amelie Gidlund och patrullhunden FM Oi, eller Ojje som han kallas, hade tjänstgjort några timmar när ledningscentralen ringde om en försvunnen person.
Det var kväll och i Luleå, där Amelie och Ojje utgår från, var det minus 22 ute. Sexton mil norrut i Övertorneå, där mannen försvunnit, var det hela minus 26 grader kallt. Personen hade redan varit försvunnen i en dryg timme och med den långa körsträckan till platsen fanns det ingen tid att förlora.
– Vi visste att det skulle bli kallt. Vi hade minusgraderna och tiden emot oss, konstaterar Amelie Gidlund som arbetat inom polisen i 11 år och som hundförare sedan 2018.
På vägen dit fick de information fortlöpande.
– Tack vare en uppmärksam allmänhet fick vi veta att personen hade iakttagits gående på ett skoterspår tidigare under kvällen. Det var det hetaste spåret vi hade.
Började söka
När Amelie och Ojje var på plats hade personen redan varit borta i flera timmar. Flera patruller deltog i sökandet och även polisflygets helikopter larmades ut.
– Jag satte på Ojje hans sökutrustning och så började vi söka i mörkret.
Det var inte den lättade uppgiften. De hittade skospår i snön och började följa dem men bara några meter bort blev det rörigt, spåren började gå kors och tvärs och blev omöjliga att följa. Det fanns skoterspår, traktorspår och skospår överallt.
– När det är så här kallt, försvinner vittringen snabbt. Men så träffade vi på en tappad tillhörighet och då förstod jag att vi nog var på rätt väg.
Jag fick pulsa i snön ett tag, det var snö upp till midjan
Efter en stund märkte Amelie att Ojjes beteende ändrades.
– Man ser på sin hund och ser hur svansen börjar stå ut, den börjar vifta på ett speciellt sätt. Då kan man anta att han fått något i nosen.
Sen försvann Ojje som sprang lös in bakom en ås.
– Då hörde jag det jag längtat efter, han började skälla. Jag ropade på radion ”nu har jag nog hittat honom”. Jag fick pulsa i snön ett tag, det var snö upp till midjan.
”Lite speciellt”
Amelie kämpade sig fram i snömassorna och då såg hon något liggande i snön.
– Sen såg jag att det här den försvunne mannen. Ojje skällde och var glad.
Hur mådde mannen?
– Mannen var medtagen, kall och trött såklart. Vi fick ropa dit kollegorna. Det var sju kollegor som hjälpte mig med en bår för att bära ut mannen till ambulansen.
Det var vid 23-tiden som mannen anträffades. Amelie berättar att han efter omständigheterna verkar må bra.
– Det var skönt att höra.
Det är inte första gången Amelie eller Ojje söker efter försvunna personer. Men det är första gången de gjort det tillsammans.
– Han har tidigare varit tjänst med en annan hundförare. Ojje fick lite extra snacks och sådär. Första försvunna personen som team är alltid lite speciellt.
