Att jäsa på lyxspa är få förunnat
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-12-13
Birgitta von Otter om den skeva synen på livet efter 50 i boken "Sex, systerskap och några män senare"
”Livet handlar om förändring, lust att se tillvaron ur andra perspektiv”, skrev jag (AB 28/11) med anledning av Monica Gunnes bok ”Sex, systerskap och några män senare”.
I sin replik pådyvlar Monica Gunne mig uppfattningar som är mig främmande: ”En sann kvinnas enda uppgift är att följa normer om ålder och kön” är något som jag aldrig vare sig tänkt eller formulerat, än mindre levt efter.
Känns det bättre att skapa en vrångbild än att bemöta vad jag faktiskt skrev? Nämligen att de tre singelkvinnorna 57–63 år som boken handlar om bidrar till just det som de säger sig vilja bekämpa – nämligen ungdomskult och utseendefixering. Målen de strävar mot är närapå identiska med de mål som de förmodligen satte upp redan för 20–30 år sen: tjusiga kläder och accessoarer, smink och föryngringskurer, slät hud, sexuell attraktionskraft, äktenskap – eller åtminstone förhållanden.
Kerstin Thorvall – aktuell just nu – må ha varit förfärlig som mamma men hon gjorde onekligen en del för att befria äldre kvinnor från normer om vad som passar sig. Dock skrev hon aldrig böcker där sextioplus-kvinnor ”uppgraderar sminket i sina liv” eller sköter krävande jobb från Nagelstudion samtidigt som de får sig ”en rejäl make over”.
Ett annat problem är att bokens tre kvinnor är så ovanliga. De är vansinnigt rika, leder företag, bor i exklusiva villor med dyrbar konst och matsalsbord för tjugofyra, skönhetsopererar sig gång efter annan och när de träffas är det mest på gymet, Riche eller Grand Hotels Cadierbar.
De bjuder barn och barnbarn på safari under julhelgen, ”jäser på lyxspa i Madagaskar” och vet ibland inte i vilken världsdel de vaknar. Om man nu har ambitionen att ljussätta äldre kvinnor – vore det inte både roligare och intressantare med ett aningen mer representativt urval?
Föga hjälper det att de tre femtioplussarna räknar upp allt som de fortfarande kan göra: De kan bjuda på kalas. De kan älska. De kan yoga och bära hem tunga matkassar. Ställa relevanta frågor och genomskåda svagheter. Åka på safari och vandra i Alperna. Driva företag. Få andra att skratta. De har erfarenhet. Kan göra vad de vill. Kan tjäna pengar. Kan lära nya språk. (Jättebra alltihop. Grattis.)
Trots dessa utmärkta förmågor utmynnar boken i en tvåsamhetens höga visa – för två av de tre. Kan man dra någon annan slutsats än att viktigast av allt, även för dessa åldrande kvinnor, är att bli sedda av en man (eller av en annan kvinna)?
Och håller ni med, ni kvinnor över 60 som trodde att ni levde rätt hyggligt trots att ni varken har karl, karriär eller miljoner?
Birgitta von Otter