Överklassmode som ger högern medvind
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-03
Andres Lokko: Stråhattar, seglarskor, flugor och tweedvästar är modets svarta hål
I slutet av maj gick för första gången The Gant Rowing Race, en roddtävling mellan de två privatskolorna Sigtuna och Lundsberg, av stapeln på Djurgården
i Stockholm.
Den årliga roddtävlingen mellan de två överklass-skolorna är ett halvt sekel gammalt, men i år bytte den namn när ett klädföretag gick in som huvudsponsor.
Klädföretagets svenska marknadschef förklarade att rodden ”knyter an till vårt amerikanska östkust-arv”. Gant köptes av tre svenska entreprenörer i slutet av 1990-talet, sedan 2008 är det i schweizisk ägo.
Och någonstans, just i det ögonblicket då deltagarna satte sig i sina kanoter, uppstod ett modets svarta hål.
Inte så mycket bland de tävlande skolpojkarna, snarare bland de inbjudna åskådarna.
De som med stråhattar i nacken, flugor, tweedvästar under randig skolkavaj och seglarskor utan strumpor drack champagne i gräset längs Djurgårdsbrunnsviken.
Just där utspelade sig en av de mest talande scenerna för valåret 2010 och en slags kulmen av det decennium som nyligen tog slut. Det är ju så med decennier att de sällan följer almanackan. 1950-talet tog egentligen inte slut förrän 1965. 70-talet, beroende på vem du frågar, började eller slutade 1977. 90-talet sträckte sig en bra bit in i 00-talet.
Och det är först nu som 00-talets alla bieffekter besannas.
Som en del i sin desperat folkliga nya framtoning införde Moderaterna en ny intern klädkod där partiets representanter ombads undvika uttalat gammalborgerliga accessoarer som pärlhalsband, dräkt och till och med slips. Samtidigt diskuterade kvällstidningen
Expressen huruvida de borde införa kavajtvång för sina reportrar.
Medan så mycket kultur och media under en stor del av förra årtiondet blev alltmer uppenbart avpolitiserad är det fascinerande hur få saker aldrig upphör att vara så politiskt känsliga som mode.
Våra klädval lämnar alltid ringar på vattnet.
Säger vårt val av mode vilka vi är eller vilka vi vill vara? Varifrån vi kommer eller vart vi strävar? Vilka våra fiender är?
Eller är de verkligen bara kläder?
Det fanns en sanning om mode och klasstillhörighet som sa att de privilegierade klär ned sig för att de kan och vi andra klär upp oss för att vi måste. Det är nödvändigtvis inte sant längre.
Modeindustrin och, över huvudtaget ett modeintresse, var länge en konstnärlig tillflyktsort, en subkultur för de som inte passade in. För flickorna som var för långa, de som var homosexuella, de som fick stryk av hockeylaget i högstadiet.
Modets så kallade demokratisering – ett finare ord för billiga multinationella klädkedjor – innebar att alla kan köpa en look; eller rättare sagt en kopia av en look.
Det är då detaljerna blir viktigare än någonsin. Det lilla märket i nacken eller på innerfickan som skiljer agnarna från vetet har aldrig lyst så starkt genom tyget som nu, aldrig varit en så våldsam klassmarkör.
Mode existerar inte i ett vakuum. Det pågår i en omgivning och – viktigast av allt – den gör det alltid i betraktarens ögon.
Vurmen för överklasstraditioner, i synnerhet i dess mest anglofil-amerikanska östkust-form med sina lappade kavajarmbågar, är i sig en ofarlig och egentligen utmärkt inspirationskälla.
Men i en nation som aldrig haft denna ”preppy”-tradition övermannades modet av starkare krafter: den aldrig sinande strömmen av tv-program om överklassfruars vardag, omhuldade böcker om den svenska adeln och en modebloggosfär byggd på avundsjuka, ouppnåelighet och att välja sina föräldrar och gener med största möjliga omsorg, i stället för som en fristad för de missanpassade och utstötta.
Allt toppat av en försommar i den smått fanatiska nyrojalismens tecken.
Något som i modevärlden utanför våra gränser bara blev en kortlivad säsongs vurm för en svunnen epok växte i Sverige i stället upp till ett konservativt ideal.
Det tål att sägas en gång till:
Mode är alltid politik. Vi kan inte styra över ringarna som sprider sig över
vattnet.
En liten trend överlevde sig själv, slog rot och – pang! – så hade fascinationen för en döende tradition förvandlats till norm.
De flesta av oss märkte knappt hur det plötslig bara var 1961 igen. Gränserna mellan ett modeuttryck – som tål att jämföras med hur Sex Pistols gärna bar plommonstop – och den bortskämda inspirationskällan har suddats ut.
Och ingenting, absolut ingenting, kan avpolitisera tidsandan och därmed lämna dörren öppen för en nykonservatism att diktera villkoren såsom drömmen om en sjua på Strandvägen. Det är ju bara den kostsamma lilla accessoaren som saknas för att komplettera looken som har, säg, Prins Daniel eller valfri Lundsberg-gosse som förebild.
För att understryka metamorfosen har Ralph Lauren, preppymodets galjonsfigur framför alla andra, mitt i pågående valkampanj just öppnat en egen liten butik mitt på ett skinande marmorgolv i SAS-terminalen på Arlanda.
Andres Lokko