I dag vågar jag se övergreppen
Anne Skånér: Preskribtionstiden för alla de sexuella övergrepp som begicks i foster- och barnhem borde förlängas.
Det är mer än 50 år sedan jag första gången kom till Nybodahemmet i Stockholm.
Här kom jag att tillbringa en stor del av min barn- och ungdomstid. Vi var många flickor som vandrade genom Nybodahemmet och vi var samhällets styvdöttrar.
När vi blev äldre delades vi upp i tre avdelningar, varav flickor och pojkar bodde i husen bredvid varandra och i byggnaden närmast infarten bodde de förtappade tjejer som helt enkelt var livstidsdömda av socialsamhället.
Barnhemsbarn måste lära sig att överleva. I högre grad tjejer än killar, tror jag.
Vi var lovligt byte både inom institutionerna och utanför. Vårt existensberättigande låg i att bjuda på våra kroppar till killar som egentligen var lika trasiga som vi.
Tjejernas utsatthet var grym. Jag vet inte hur det var på pojkavdelningen, men ett minne ser jag än i dag framför mig – och det var de förtäckta pedofilövergreppen på småtjejerna på flickavdelningen. Det skedde så gott som alltid när det duschades.
Som barn förstod vi nog aldrig riktigt vad som skedde, men i vuxen ålder och med perspektiv så vågar man se vad som hände.
Flickor som institutionsplacerades var ett mellanting mellan hora och kriminell. Eller rättare sagt den bild som gavs oss blev den självbild vi sedan bar med oss.
Självklart fanns det de som klarade sig och de som aldrig upplevde problemen på samma sätt.
Det var oftast de flickor som i ung ålder lyckades få ett fosterhem och som var attraktiva för blivande fosterföräldrar. Ju äldre vi blev, ju mindre intressanta var vi och jag vill minnas att många i min egen ålder hamnade på flickhem, ungdomsvårdsskola etc. Av dem jag träffat har många haft ett liv som jag inte skulle önska min värsta fiende.
Samma sak gäller flertalet av flickorna som placerades i fosterhem. Förutom förnedringen som de utsattes för antyddes också föräldrabakgrunden.
Det var inte de välbesuttnas familjer och kvinnor som förlorade sina barn, utan ensamstående kvinnor utan utbildning, med i bästa fall lågavlönat arbete, som inte ansågs goda eller bra nog för att fostra sina barn. I stället för hjälp och socialt stöd splittrades åtskilliga familjer under traumatiska förhållanden.
Jag kan inte minnas att det någon gång pratades om att flickorna på barnhem skulle skaffa sig en bra utbildning och gå i skolan. Skolan fanns på området och fungerade ungefär som en hjälpklass, jag minns att jag slogs för att få gå i en vanlig skola.
Åtskilliga män har vittnat om sin tid som barnhemspojkar, utnyttjade som till exempel stalldrängar, gratis arbetskraft och som en konsekvens livslång kriminalitet, men ytterst få kvinnor har överhuvudtaget trätt fram och berättat om sina liv som omhändertagna av Barnavårdsnämnderna.
Det beror på att vi kvinnor, också i dag, i vuxen ålder, känner en oerhörd skam och skuld över det liv vi mer eller mindre tvingades leva under tidiga ungdomsår.
För många kvinnor blev droger och missbruk en väg ut ur skammen, att glömma och förtränga. Hur många kvinnor som tagit sina liv på grund av minnena från uppväxten kan jag bara spekulera i.
Jag tror inte att någon händelse (förutom tvångssteriliseringen av tusentals svenskar) har varit så infekterad som sättet om vilka barn omhändertogs från 1940-talet och framåt.
Under åren 1950–1980 omhändertogs 100 000 barn i Sverige. Om statistiken är sann borde vi vara cirka 51 procent kvinnor.
När jag lyfter fram kvinnoperspektivet i historien om omhändertagna barn är det för att kvinnor i vanlig ordning kommer till korta. Detta utan att kvinnoorganisationer eller andra försvarare för kvinnofrågor ens lyfter på ögonbrynet.
Svenska staten borde förlänga preskriptionstiden för alla de sexuella övergrepp som begicks mot barn – merparten flickor – som placerades i foster- och barnhem.
Det är i dag möjligt för yngre kvinnor, som utsatts för sexuella övergrepp i barndomen att få sina fall prövade, men då handlar det om betydligt kortare tider.
Det vi har blivit, har vi blivit av egen kraft och överlevnad.
För att stärka de kvinnor som vill gå vidare en i en rättsprocess, ska samhället tillhandahålla ett rättsstöd värt namnet, samtidigt som det finns advokater som förstår problemkomplexet och vikten att ta sig an deras fråga. Och finns det inga överlevande är staten/kommunen den återstående på de anklagades bänk.