Bara politikerna kan få pappa att stanna hemma
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-03-07
LO: Familjerna vill vara mer jämställda – men de behöver stöd
Drömmen om hemmafrun är överdriven – dagens föräldrar vill dela på ansvaret för hem och familj. Hela 75 procent av svenskarna anser att det är bäst att båda föräldrarna arbetar och delar ansvaret mellan sig. Bara en av tio föredrar att kvinnan arbetar deltid, och ännu färre förordar en hemmafrumodell. Det visar en ny undersökning som LO låtit Novus Opinion utföra.
Enligt undersökningen finns ett starkt stöd för att föräldrar ska dela lika på föräldraledigheten. Fyra av tio tycker att pappor ska ta ut minst hälften. Endast två av tio tycker att papporna ska vara hemma kortare tid.
Men trots att det ända sedan föräldraförsäkringen infördes år 1974 har varit möjligt att dela lika, är fördelningen allt annat än jämlik. Alliansregeringens familjepolitik ger inte det stöd familjerna behöver för att kunna fördela ansvaret för barn och arbete som de själva önskar.
Papporna tar fortfarande bara ut 23 procent av dagarna i snitt. Två av tio pappor tar inte ut någon föräldrapenning alls.
Föräldrarnas arbetstider spelar också en viktig roll. LO har låtit Statistiska Centralbyrån, SCB, mäta föräldrars arbetstid både före och efter den första föräldraledigheten. Det visar sig att bara hälften av kvinnorna i arbetaryrken arbetar heltid, redan innan de har fått barn. Efter föräldraledigheten faller andelen till strax över 40 procent.
I tjänstemannayrken arbetar nära nio av tio kvinnor i heltid innan de får barn. Men andelen faller till knappt sex av tio efter föräldraledigheten. Andelen män som arbetar heltid – nio av tio – är ungefär den samma före och efter föräldraledigheten.
Problemet är inte att föräldrar inte förstår att kvinnors deltidsarbete får stora ekonomiska konsekvenser och gör många av dem till fattigpensionärer. De är inte heller omedvetna om att även män har rätt att vara föräldralediga.
Problemet är att traditioner och normer, skillnader i anställningsvillkor och brister i barnomsorgen gör det svårt för föräldrarna att välja som de skulle önska. Man vill, men upplever inte att det är möjligt att dela lika.
Hushållsnära tjänster är inte någon lösning. Bara fem procent i LO:s undersökning föredrar att ett företag eller en barnflicka hämtade barnen på förskolan eller skolan.
Då är TCO:s idé om särskilda ”barndagar” mer intressant. Förslaget innebär att de 90 lägstanivå-dagarna i föräldraförsäkringen byts ut mot 45 dagar till vardera föräldern på SGI-nivå. Dagarna underlättar för både män och kvinnor att arbeta deltid.
En progressiv familjepolitik som stärker föräldrarnas möjlighet att välja den jämna fördelning de själva önskar kräver en politisk vilja. Att som regeringen gör, lägga ansvaret för förändring på köksbordsnivå är att svika föräldrarna.
För att stärka en jämställd, jämlik och ekonomiskt hållbar omsorgsmodell föreslår därför LO att:
LO-kongressen nu i maj kräver att de öronmärkta pappa-månader i föräldraförsäkringen utökas till totalt fyra månader, som ett första steg mot en tredelad föräldraförsäkring.
TCO:s förslag om ”barndagar” utvecklas vidare.
Rätten till heltid stärks och arbetsgivares möjlighet att använda tidsbegränsad anställning begränsas.
Kommunernas skyldighet att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid skärps.
Den ekonomiska familjepolitikens fördelningspolitiska ambition stärks, så att särskilt ensamstående mödrar inte halkar efter ytterligare i disponibel inkomst.
Ulla Lindqvist
Gertrud Sigurdsen
Joa Bergold