Politikernas smutsiga ord
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-28
Retorikexperten Elaine Bergqvist om pajkastningsretoriken
Pajkastningsretoriken får större och större utrymme ju närmare valet vi kommer. Det är en retorisk strategi som politiker har för att sänka sina motståndare. För att vinna ett val gäller det att få så många anhängare som möjligt, men med pajkastning blir fokus inte på väljarna utan på motståndarna.
Frågan är om folk röstar på den som sänker sin motståndare eller den som har bäst argument för ett bättre Sverige? Om vi ser tillbaka till 2008 är valet i USA ett klockrent exempel på hur pajkastningsretorik ställdes mot argumentationsteknik. McCain försökte sänka Obama genom att hävda att han hade anknytningar till terrorism. Obama pekade i stället på framtiden och sa ”Yes we can”.
Det amerikanska folket ville inte rösta mot någon utan för något bättre. Vill det svenska folket något annat? Studerar man politikernas retorik så kan man tro det. Både de borgerliga och de rödgröna har nämligen lagt ner en hel del kraft och kreativitet på att hitta på nedlåtande bekrivningar av sina motståndare och deras politik.
Här är några exempel från de borgerliga:
Den rödgröna röran – ska illustrera att de rödgröna varken ger klara besked eller nyanserad politik.
”Tobleronepolitik” – hämtat ur den så kallade Tobleroneaffären med Mona Sahlin. Här gräver de i skandalhistoriken och gottar sig. Ett slag under bältet men ändå effektivt.
”Fusköverenskommelse” – Reinfeldts nya favoritord som är ett typiskt exempel på internterminologi bland politiker. Men retoriskt så klingar ”fusk” alltid illa och ska inge misstro till de rödgröna.
”Talibankramare” – Bildt om vänsterns utrikespolitik. Lite långsökt men ändå visst underhållningsvärde för alliansanhängare.
”Vänsterexperimentet” – indikerar att de rödgröna exprimenterar med framtiden och inte har en säker agenda. Förmedlar osäkerhet till väljarna.
”Bidragskultur” – hugger mot Socialdemokraternas "hjälpa-de-utsatta-retorik" och menar på att de ej vill öka sysselsättningen, bara bidragen. Effektivt sätt att attackera motståndarens retoriska guldkorn och utveckla vad det kan innebära.
De rödgröna har också en del på sitt samvete:
”Stupstock” – Sahlins om utförsäkringen när sjukskrivna tvingas ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Stupstock vet inte alla vad det är, så liknelsen är lite väl antik.
”SM i skattesänkning” – Sahlin och regeringens politik. Dåligt val av angrepp då skattesänkning klingar fint i mångas öron, hon borde ta upp de negativa konsekvenserna av skattesänkning om det är det hon menar.
”Den här regeringen är Sveriges svar på Lucky Luke” – Peter Eriksson om Alliansen snabbt införda sjukförsäkringsreformer. Det är alltid bra med liknelser som folk kan förstå.
”Maud Olofsson, man kan inte bomba fram jämställdhet” – Lars Ohly om Olofsson.
”Stridstuppen Jan Björklund” – Mona Sahlin om Björklunds politik. Det är alltid underhållande med attacker som målar upp bilder i huvudet.
I den pågående debatten i Storbritannien beskriver nykomlingen och folkets favorit Nick Clegg sina opponenter Cameron och Brown så här enligt Times:
– Ju mer de attackerar varandra, desto mer lika låter de.
Det ligger något i det han säger, och hans framgångar är klart sammankopplat med att han har fokus på folket. Det var Reinfeldts sakliga argumentation som vann över Perssons översittarretorik 2006.
Vill man vinna debatten i dag och sticka ut bör man lämna pajerna hemma. Den som har lyckats bäst med det och sticker ut i mängden är Maria Wetterstrand, och tittar man på opinionsmätningarna verkar folket gilla den retoriken.
Elaine Bergqvist