Det är inte bara tjejer som svälter sig
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-01-04
Debattören: Vi ätstörda killar måste också få vård och stöd
Jag minns så väl första gången jag spydde upp hela mig själv. Hela min själ. Det gjorde ont, men det var även frigörande på något sätt. Den rivande känslan i halsen blev likt en nikotinkick fängslande. Vad jag lärde mig senare var att den kicken skulle bli svagare och svagare för varje gång och beroendet starkare. Det blev ett beroende. Det var mycket som gjorde att jag började kräkas upp min mat. Det går inte att sätta fingret på vad, och i detta avseende är det inte relevant heller.
Det viktiga sker i del två av denna berättelse.
Jag insåg att något var fel. Det är väldigt länge man intalar sig själv att man inte gör något fel. ”Jag kräks ju bara ibland. Inget farligt med det, inget fel med det.” Men vid något tillfälle insåg jag att det var fel, och jag mådde bara sämre och sämre för varje gång jag kräktes. För det är just det som är problemet med ätstörningar. Ju längre man gör det, desto mer hatar man sig själv.
Nyligen startades en Twitter-diskussion som en reaktion mot att det inte verkar finnas några förebilder för män, vilket i sin tur skulle kunna leda till psykisk ohälsa bland män. Det kanske är sant, men jag tror att problemet ligger djupare än så. Ända sedan 1800-talet har det förväntats av män att de ska vara trygga, stadiga och utstråla allt det som inte är svaghet. För mig tog det år av självskadebeteende innan jag vågade öppna upp om det jag gjorde i smyg. För att inte bryta mot normen och för att inte verka svaga pratar män inte om sina ätstörningar. I Sverige är endast tio procent av dem som drabbas av ätstörningar män. Jag tog steget att börja prata om det. Många gör inte det, vilket gör mörkertalet stort.
I garderoben hänger linnet med texten ”I was anorexic… but I'm okay now”. Det lyser som en påminnelse om en tid som har varit. När jag köpte det tänkte jag att det skulle vara roligt att provocera med något så tabu som ätstörningar. Men ju fler månader och år som går efter den senaste gången jag tvingade mig själv att spy, desto mer inser jag att det inte var den enda anledningen. Ett rop på hjälp kan ta sig många olika uttryck. Ett rop som blivit en bitter påminnelse om en tid jag aldrig kommer kunna radera.
Jag ville söka hjälp. Jag visste att jag aldrig skulle kunna bli hel igen om jag inte fick hjälp. Så jag började googla. Jag sökte från klinik till klinik, självhjälpsidor och ungdomsmottagningar. Med väldigt få undantag möttes jag av texten ”Många unga kvinnor drabbas av ätstörningar.” Det kan vara den mest skrämmande mening jag någonsin har läst. Det var den sista bekräftelsen på att jag inte var normal. Män ska inte drabbas av ätstörningar. Män ska inte må dåligt. Jag ska inte må dåligt. I hundratals år har det varit ett socialt accepterat tankesätt att män ska vara någon sorts känslolös klippa. Inte känna, bara arbeta och ha makt.
När ohälsosamma ideal oftare tillskrivs kvinnor än män har ätstörningar setts som en kvinnosjukdom. Det skapar problem eftersom alla hjälps åt att upprätthålla denna syn. Män vill inte förlora sin maktposition, och vägrar därför att visa sig svaga. Det leder debatten till idén om att psykisk ohälsa är synonymt med svaghet. Det är det inte. För att vrida detta tillbaka måste det finnas en konsekvent röst genom de organisationer och personer som ska arbeta för barn och ungdomars psykiska välbefinnande. Ätstörningar kan drabba alla. Vissa håller det hemligt, andra gör det inte. Vissa överlever, andra gör det inte.
På linnet står det ”...but I'm okay now.” Men det är en lögn. Man blir aldrig okej efter att ha haft en ätstörning. Tiden går. Tiden läker. Men trots att man i evigheter kämpar med att plocka upp bitarna av den man var inser man att kanterna har blivit stötta. De passar inte längre på samma sätt som de gjorde innan man gick sönder. Man limmar och klistrar, men hålen finns alltid där. Vi kan inte blunda för att ätstörningar bland män existerar och det måste därför synliggöras. Alla ni som vågar, berätta! Det kommer göra att fler vågar söka hjälp. Det kommer att rädda liv.
Tommy Lagestam