”Sverige behöver en lyckopolitik”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-28

Fem filosofer och lyckoforskare: Svenskarna har inte blivit lyckligare de senaste 30 åren

För ett par veckor sedan presenterade Frankrikes president Nicolas Sarkozy en omfattande forskningsrapport kring hur nya bättre mått på samhällets välfärd skulle kunna se ut.

Rapporten är framtagen av bland annat, Joseph Stiglitz och Amarthya Sen, båda nobelpristagare i ekonomi. I rapporten drar forskarna slutsatsen att ekonomiska mått på samhällets välfärd är ofullständiga och i vissa fall vilseledande. Särskilt intressant och värt att lyfta fram är förslaget att människors upplevelser av lycka och välbefinnande bör mätas och ingå som ett av flera viktiga mått på den samlade välfärden i samhället.

Idén är inte ny. Den brittiska upplysningsfilosofen Jeremy Bentham ansåg att det yttersta målet för politiken var att göra samhällsmedborgarna lyckligare. Flera av världens regeringar börjar nu intressera sig för lycka och välbefinnande som ett legitimt samhällspolitiskt mål. I England har labourregeringen inrättat en ”Whitehall Wellbeing Working Group” som föreslagit ett lyckoindex för att styra politiken. Tidigare i år utsedde USAs president Barack Obama nationalekonomen och tillika lyckoforskaren Alan B. Krueger till ”U.S. treasury secretary for economic policy”. Här i Sverige gjorde Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand för några veckor sedan ett utspel om att medborgarnas lycka bör vara politikens mål.

Vad säger då lyckoforskningen om världens utveckling? I den globala attitydundersökningen World Values Survey har man studerat lyckoutvecklingen hos 90 procent av världens befolkning under de senaste 30 åren.

Ett glädjande besked är att den självrapporterade lyckan har ökat i de flesta länder under den aktuella tidsperioden. Forskarna menar att en tilltagande demokratisering, en allt större grad av individuell frihet och en ökad ekonomisk tillväxt bidragit till utvecklingen.

Ur ett svenskt perspektiv är emellertid utvecklingen inte lika munter. Precis som medborgarna i USA, Norge och Danmark har svenskarna inte blivit nämnvärt lyckligare under de senaste 30 åren och i dag verkar vi till och med ligga något lägre än 1990.

En del av förklaringen till detta är att vi redan ligger väldigt långt framme på många områden som visat sig viktiga för lyckan: demokrati, ekonomiskt välstånd, tolerans, individualism och tillit. För att svenskarna ska bli lyckligare behöver vi sannlikt bevara allt detta men också utveckla politiken mot nya områden samt till viss del omprioritera vad som är politikens yttersta mål.

Några förslag med utgångspunkt från lyckoforskningen:

Den tillgängliga kunskap som finns kring hur man kan leva ett lyckligare liv skulle kunna ingå som en viktig del i skolan. Det kan vara allt från kurser i positiv psykologi och kognitiv terapi till social träning. Idrott och motion borde även prioriteras betydligt högre i skolan. Att vara fysiskt aktiv har en mycket positiv effekt på både lyckan och hälsan.

Subventionera deltagande i idrott, kultur och annat som kan bidra till att människor får en mer aktiv fritid. Forskningen visar att sambandet mellan en aktiv fritid och ett lyckligt liv är stabilt.

Skifta fokus från materiell välfärd till mental välfärd. Olycka och depression finns inom alla samhällets klasser. En massiv satsning på att minska den psykiska ohälsan borde göras genom att effektivisera och satsa betydligt mer resurser på psykiatrin. Det finns en liten grupp människor som står för en stor del av all olycka i samhället. Att minska deras lidande borde vara av högsta prioritet från samhällets sida.

Sträva efter en långsiktig minskning av arbetstiden. Alla undersökningar där man studerar momentan lycka tyder på att de flesta av oss är lyckligare på fritiden än på arbetet och att vi är som minst lyckliga när vi pendlar till och från arbetet. Visserligen är detta till viss del en kontrasteffekt (fritiden blir roligare när man jobbar), men mycket tyder på att en minskning av arbetstiden till förmån för aktiva fritidsaktiviteter skulle innebära att mer tid spenderas på lyckobefrämjande aktiviteter.

Skapa fler trivsamma mötesplatser för människor. Det skulle exempelvis kunna röra sig om träffpunkter för ensamma åldringar eller fritidsgårdar åt ungdomar. Forskningen visar att relationer och mänsklig kontakt är en av de viktigaste ingredienserna i ett lyckligt liv.

Eftersom lagen om avtagande marginalnytta i allra högsta grad gäller mellan pengar och lycka skulle en högre andel av Sveriges BNP kunna gå till u-landsbistånd. Detta förutsätter självklart att man ser till att biståndet leder till positiva effekter för mottagarländerna. Ökad ekonomisk utveckling har större betydelse för människor som lever i fattiga länder än för de som lever i Sverige.

Det finns goda skäl att tro att förslagen ovan skulle ha en positiv effekt på svenskarnas upplevelse av välbefinnande och dessutom skulle de sannolikt inte vara speciellt kostsamma. Därutöver skulle de troligtvis kunna öka tillväxten och minska statens utgifter på lång sikt. Forskningen visar nämligen att lyckliga människor i högre utsträckning är aktiva, friska och produktiva.

För att utvärdera de reformer som genomförs bör politikerna följa den franska regeringens förslag om att regelbundet mäta medborgarnas lycka och välbefinnande. På så vis kan man utvärdera de reformer som görs och kontinuerligt ta fram nya effektivare åtgärder för att öka välbefinnandet i samhället. Politikerna bör även ta del av den kunskap som lyckoforskningen redan har kommit fram till.

Sverige har en tradition av att ligga i framkant när det gäller att utforma en effektiv välfärdspolitik. För att denna position ska kunna bevaras måste politiken uppdateras och i högre grad prioritera lycka och välbefinnande som ett samhällspolitiskt mål.

Ludvig Lindström
Torbjörn Tännsjö
Bengt Brülde
Filip Fors
Jesper Östman