Lön efter ditt kön – det är sopigt värre
Birgitta Ohlsson: Sopstrejken visar att kvinnodominerade yrken undervärderas
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-07-19 | Publicerad 2017-07-18
DEBATT. Det är inte flugsvärmar vid överfyllda soptunnor eller råttor som letat sig tillbaka i Stockholms sommarvärme som dominerat debatten kring sopåkarnas strejk. I stället har löneskillnader mellan yrkeskategorier och en välbehövlig diskussion om hur utbildning inte ger tillräcklig utdelning i kvinnodominerade akademikeryrken hamnat i fokus.
Att en sopåkare utan eftergymnasial utbildning tjänar 7000 kronor mer per månad än en förskollärare (96 procent kvinnor) med 3,5 års studier på högskolenivå och hundratusentals kronor i studielån visar hur kvinnors arbete värderas även om arbetsmarknadens parter och utbud/efterfrågan styr lönebildning.
Visst har mycket hänt sedan 1960, då SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv) och fackförbundet LO efter starkt gemensamt motstånd avskaffade ”kvinnolönerna”. Fram till dess var det högre lön för män och lägre lön för kvinnor när de utförde exakt samma arbete. Tidigare i historien präglade denna orättvisa lönesättning även läraryrket.
Men fortfarande har Sverige en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader. Av de 30 vanligaste yrkena är det bara tre med jämn könsfördelning; butikssäljare, kockar/kallskänkor och gymnasielärare. Sveriges vanligaste yrke, undersköterska, har 93 procent kvinnor. Omvänt bland elektriker är 98 procent män.
Att redan i förskolan och grundskolan vidga vyerna för barn och erbjuda teknik lika naturligt för flickor som pojkar och omvänt inom omsorg är inte bara ögonöppnande för individen utan nödvändigt för ett samhälle som skriker efter fler ingenjörer och vårdpersonal.
Att fortsätta arbetet för jämställda familjer, där föräldrar delar på ansvar för barnuppfostran, föräldraledighet och hushållsarbete samt att underlätta för familjer genom att göra det lättare för fler att ha råd med hushållsnära tjänster är åtgärder för att bryta en könssegregerad arbetsmarknad.
Och även om det inte är hållbart att staten går in varje gång och öronmärker lönehöjningar till sämre betalda kvinnliga akademikeryrken behövs satsningar. Liberalernas genomförda system med förstelärare bör fortsätta med karriärtjänster för sjuksköterskor och även utvecklas till exempelvis socionomer.
Men liberala feminister måste också diskutera skattepolitiken när den rödgröna regeringens aviserade skattehöjningar slår hårt mot principen att utbildning måste löna sig. Sverige har världens högsta marginalskatt. Den har höjts av regeringen som med det avtrappade jobbskatteavdraget infört ytterligare en värnskatt på tre procent.
Allt fler ska dessutom betala statlig inkomstskatt. Detta gör att högre utbildning lönar sig allt mindre. Inte minst kvinnor som läst på universitet och sliter inom vård och skola eller tagit ett arbete med ökat ansvar får se sina ansträngningar ätas upp av skatt.
När sjuksköterskan blir enhetschef inom äldreomsorgen försvinner över hälften av varje löneökning. När gymnasieläraren tänker på att bli förstelärare med ytterligare ansvar tillika 5000 kronor mer i månaden, förvandlas marginalskatten till 52 procent. När redovisningsekonomen går universitetskurs i företagsekonomi för att bli controller förloras mer än 52 procent av löneökningen i skatt. När socialsekreteraren antar uppdraget att bli chef för biståndsbedömarna - med ansvar och utsatthet i en redan tyngd yrkesgrupp - blir marginalskatten 52 procent på löneökningen.
Det är sopigt när lön påverkas av kön. Men lika trist att vi har en feministisk regering som inte vill att kvinnors ansträngningar ska få synas i plånboken.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.