”Reglera lobbyismen!”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-30

Gustav Fridolin: Ge medborgarna möjlighet att granska sina makthavare

Det går ett spöke genom Europa. Maktlöshetens spöke. Arbetslöshet, ohälsa och utslagning har gjort att många människor upplever att de knappt kan påverka sin egen livssituation. Än färre tror att de kan förändra samhället omkring dem.

Det är allt lite märkligt. Det är mindre än hundra år sedan våra mor- och farföräldrar tog strid mot invanda föreställningar om vem som styrde och vem som skulle styras, ställde maktpyramiderna på ända och införde rösträtt. Och vi har hunnit med en hel del på det här seklet. Allt det vi nu vill värna – sjukhus, äldreomsorg, skolor och trygghetssystem – är landvinningar i demokratins spår. Det har gett oss många möjligheter. Aldrig tidigare har svenska folket varit så välutbildade som nu. Ändå har allt färre självförtroende nog att till exempel överklaga ett myndighetsbeslut. Bara var tjugonde svensk tror sig kunna påverka politiken.

Jag tror att den här paradoxen har en logisk förklaring. Maktlösheten växer när makten tappar fotfästet. Nedskärningarna i 90-talskrisens spår, oförmågan att tackla arbetslösheten och den öppna misstron mot människor har gett ordet politik en besk eftersmak. När det heter att det behövs stupstockar och lägre ersättningar som incitament för att arbetslösa ska ta de jobb som ändå inte finns, samtidigt som bättre incitament för proffspolitiker alltid betyder högre arvode och trygga pensioner – ja, då går det inte riktigt ihop. När man kräver tidigare läkarintyg för att komma tillrätta med påstått fusk med vab-dagar, samtidigt som mer än en politiker själv fastnat med fingrarna i syltburken – då vänder många människor politiken ryggen.

Klyftan mellan väljare och valda gör att människor tappar förtroendet för politiker, samtidigt som politiker har svårt att se verkligheten utanför. Klyftan har skapat en marknad för dem som kan låtsas förklara för politiker vad människor tycker och hur man ska paketera sitt budskap. Man skulle kunna tycka att ett litet land som Sverige knappt behöver några lobbyister. Den som vill ha tag på en politiker kan själv skicka ett mejl eller lyfta telefonluren. Svårare än så är det inte, och jag är övertygad om att många pr-firmor tar bra betalt för att inte göra särskilt mycket mer. Men lobbyismens expansion får en konsekvens: tillgången till politikernas öron får en allt högre prislapp.

Det är därför ingen slump att Barack Obama började sin presidentperiod just med att försöka begränsa lobbyismens makt. Han valdes på ett program som lovade inflytande till de gräsrötter som hade ställt upp på honom och kullkastat myten om medborgarnas apati. Ska det programmet någonsin bli annat än ett slagord så måste han komma tillrätta med ett system där storföretagens pengar köper röster i de valda församlingarna.

Sverige är inte USA. Men skandalen med kampanjfinansieringar i Finland visar att vi inte behöver gå så långt i världen för att hitta andra exempel på samma problem. I de flesta mogna demokratier finns i dag regelverk som omgärdar lobbyismen. Rena mutor ska förstås lagföras, men det är varken möjligt eller önskvärt att börja reglera hur mycket eller hur fin mat en intresseorganisation får bjuda på. Däremot är det rimligt att kräva att professionella lobbyister registrerar sig, sköter sin verksamhet öppet och aldrig döljer vem som är ens uppdragsgivare. Väljarna ska helt enkelt ha möjlighet att granska sina makthavare.

Lobbyism i det fördolda föder en känsla av att våra politiker inte bara är våra. Kanske är det en sund reaktion inför den verklighet som har varit politikens enda sedan lobbyism blev ett begrepp i hallen utanför det brittiska parlamentets innerdörrar. Om varje medborgare oftare ställer sig frågan "vem tjänar egentligen på det här" när man konfronteras med fagert tal och politiska löften, får vi mer medvetna väljare och en bättre politik. Men när lobbyismen paras med maktlöshet växer klyftorna ytterliggare.

Ändå är det när klyftan är som störst som behovet av nya människor i politiken är som mest desperat. Demokrati kanske är som kärlek – när vi tar den för given så dör den. Eller kanske är demokratin som en stol i ett arbetsrum för riksdagsledamöter. Om man ser den som en självklarhet så har den genast förlorat allt annat värde än att härbärgera en bakdel.

Demokratin är inte de människor som sitter i riksdagen, den är inte enbart ett sätt att förvalta ett land utan framförallt den upplevelse av delaktighet som människorna som bor där känner i de beslut de gemensamt fattar. Ska den känslan återvinnas måste fler och nya krafter göra en vända i politikens pannrum.

När du tar på dig arbetshandskarna, kan lobbyisterna kasta sina.

Gustav Fridolin