Ingen hjälp till män som misshandlas av kvinnor
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-11-07
Debattörerna: Förklaringen till våld i nära relationer ligger på individnivå
Nyligen publicerades den statliga offentliga utredningen ”Ett jämställt samhälle fritt från våld”. I den görs det klart att heterosexuella män utsatta för våld i nära relationer inte kan förvänta sig någon hjälp. Fokus ligger på mäns våld mot kvinnor. Även homosexuella, bisexuella och transpersoner utsatta för våld uppmärksammas, liksom flickor och kvinnor utsatta för hedersvåld. Men inte pojkar utsatta för hedersvåld. Inte heterosexuella män utsatta för våld. Varför, undrar vi. Strävar vi inte efter ett jämställt samhälle?
Jo, det gör vi förstås, vilket också står att läsa i utredningen: ”Eftersom mäns våld i samhället grundar sig i brist på jämställdhet i samhället, krävs också ett aktivt jämställdhetsarbete på samhällets alla nivåer”.
Detta är onekligen ett påstående som vi ställer oss tveksamma till. Särskilt när det några sidor längre bak konstateras att 7 procent av kvinnorna och 6,7 procent av männen har utsatts för brott i nära relationer. Att kvinnor utsätter sin partner för våld i nära relationer, är det också brist på jämställdhet?
Nej, en mer rimlig tolkning är att våldsutövande snarare tyder på en störning hos individen snarare än att det är bundet till kön.
Det kan aldrig vara samhällets fel att en man slår sin kvinna. Däremot tar en del människor som har problem med sig själva på olika sätt till våld. På vilket sätt kan då ett mer jämställt samhälle hindra dessa individer från att utöva våld? Är det jämställdheten i samhället som kan bota sjuklig svartsjuka, dålig självkänsla, bristande impulskontroll, missbruk, trauman från barndomen eller psykisk sjukdom för att nämna några exempel? Här krävs hjälp på individnivå med utgångspunkten att det är människan bakom våldet som är förövare, inte könet.
I ett politiskt steg att vilja tydliggöra mäns våld mot kvinnor i nära familjerelation infördes 1998 ”grov kvinnofridskränkning” i brottsbalken. Kärnan i brottet utgör att våldet ska varit systematiskt och upprepande. Brottet faller under allmänt åtal, vilket innebär att åklagare kan väcka åtal även om den utsatta kvinnan inte skulle vilja medverka.
I ett land som vill värna om jämlikheten är det nästan ofattbart att det inte samtidigt som lagrummet mot kvinnofridskränkning infördes även kom – grov mansfridskränkning. När en kvinna i dag blir åtalad för att systematiskt och upprepande ha misshandlat sin man hamnar detta istället under brottsrubriceringen ”misshandel”, vilket i sin tur leder till att dessa brott är än svårare att spåra i någon statistik. Det som inte kan bli tydligt i någon statistik blir heller inte uppmärksammat i media eller i politiken.
I en nyligen publicerad avhandling från Sahlgrenska akademien (”Exploring intimate partner violence among adult women and med in Sweden” av Lotta Nybergh) har man bland annat utforskat och tolkat mäns upplevelser av att vara utsatt för våld i en nära relation. Nybergh tydliggör bland annat att även om både kvinnor och män är våldsutsatta så kan det vara skillnad på själva våldet och att det därför är viktigt att politiska beslut som berör hälso- och sjukvården tar hänsyn till att våldsutsatthet mellan kvinnor och män skiljer sig åt.
För att göra det krävs dock att vi börjar prata om det faktum att det finns män som utsätts för våld av sina kvinnor. Det är beklämmande att ett samhälle som uppfunnit ordet ”hen” och som ständigt pratar om allas lika värde exkluderar halva sin befolkning när det kommer till ett så allvarligt ämne som våld i nära relationer.
Jeanette Ekström
Thérèse Juel