Akutvården utgår inte från patienten
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-11-17
Debattören: Hela vårdkedjan borde göras om
Jag tycker det mest skrämmande med Marianne Gillgrens berättelse om skräcknatten på akuten är att den inte på någon punkt överraskar mig. Akutsjukvården hade samma problem när jag började som sjuksköterska på 70-talet, genom hela min sjukskötersketid, och under hela min tid som inspektör på Socialstyrelsen. Och tyvärr verkar ingen alls ta ett helhetsansvar för vården.
Det finns ett stort strukturproblem när det gäller akutsjukvården i Sverige. Akutmottagningarna är organiserade och dimensionerade för att nästan bara ta emot patienter som är så svårt sjuka att de kommer med ambulans. De flesta övriga akutsökande förutsätts med den planeringen kunna få vård ”nån annanstans”. Problemet är att nån annanstans inte existerar. Vårdcentraler, jourcentraler och husläkare hänvisar omedelbart en sådan patient som Mariannes väninna att söka akut på sjukhus – hon är för sjuk för vårdcentralens resurser. Samma sak gäller för de många multisjuka äldre som finns på äldreboenden och i hemsjukvård. Därför söker dessa patienter på akuten, liksom många andra som inte känner förtroende för primärvården, inte fått nån tid hos husläkaren eller bara inte vet nån annan väg till vård. Och så skapas dessa oändliga väntetider.
Men om akutvården skulle byggas ut och bli bättre och mer tillgänglig väljer kanske bara ännu fler som inte behöver omedelbar vård att söka sig dit? Det är sant – och därför behövs ett helhetsgrepp som omfattar hela vårdkedjan. Uppdelningen mellan primärvård och sjukhusvård i landstingen, liksom nuvarande vårdvalssystem, motverkar en sådan nödvändig helhetslösning. Man måste istället, äntligen, börja organisera vården ur ett patientperspektiv.
Kunskaper om den egna kroppen, och om sjukdomar och egenvård är steg ett. Då kan man vänta ut de sjukdomar som läker sig själva, och förstår också när det är allvar.
Att det sen finns någon att ringa och fråga när man är osäker, alltså en välbemannad sjukvårdsrådgivning, kan vara steg två.
Därifrån kan den sjuke få en hänvisning för vidare vård. En trygg, lättillgänglig vårdcentral nära hemmet, som man får höra till utan att behöva ta initiativ, lista sig, göra krångliga val, är sannolikt också en nyckelfaktor. En primärvård med områdesansvar kan utveckla vården efter människornas behov i området, bedriva riktad information och arbeta effektivt med förebyggande vård. Ett sådant system behöver inte utesluta möjligheten att lista sig efter eget val för den som vill.
Som nästa nivå behövs tillgängliga närakuter, för de som behöver omedelbar hjälp utan att vara livshotande sjuka eller behöva sjukhusens vårdresurser. Ofta handlar detta om gamla multisjuka patienter, men det kan också vara andra kroniskt sjuka som blir tillfälligt försämrade, vuxna med urinvägsinfektion och halsfluss eller sjuka småbarn. Till sådana akutcentraler kunde man knyta sjukvårdsteam för hembesök.
Inom vården säger man att det inte ska vara bekvämt att vänta på akuten, för då skapar man ännu längre köer. Därför hårda britsar, inga kuddar och filtar och ingen mat. Personalen ska koncentrera sig på sjukvårdsinsatser och kan inte hålla på med omsorg. Om kötiden var max två timmar vore det kanske vettigt. Men när kötiden nu inte är två timmar utan tolv – då håller inte resonemanget.
Så länge man inte kan anordna vården så att sjuka människor tas om hand inom rimlig tid måste man ge den omsorg som behövs under väntetiden. Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf säger att den vård som ges ska vara av god kvalitet och i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är inte i enlighet med detta att låta en patient med smärta och andra symtom ligga och ha ont och frysa utan mat i över tio timmar.
Eva Stolpe
tidigare sjuksköterska och inspektör på Socialstyrelsen