Kvinnor! Våga stå för era skavanker
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-11-28
Birgitta von Otter: Nya sexiga "50 plus"-boken bidrar bara till ungdomskulten
Majbritt slog sig ner vid fikabordet och tog sig åt ryggen:
– Ajajaj. Det värker dag och natt. Tabletterna hjälper inte ett dugg.
– Sitt ni så hämtar jag, sa Siv och hämtade tre kaffe från automaten. Har du prövat akupunktur? Jag vet en tjej som tar hundrafemtio spänn bara.
Anita bläddrade förstrött i en kaffefläckad tidning. Så hajade hon till, rättade till glasögonen och började läsa högt.
– Hör på tjejer, det här verkar vara en bok för oss. För kvinnor som inte tänker låta en siffra begränsa livet…
Siv fnissade.
– Vilken siffra. Sex?
– Femtio! Det okända och halsbrytande livet efter 50. Fast författarna ser ut att vara högst trettio. Är de stajlade eller har dom lyft sig tror ni? Det står att efter femtio blir vi friare, njuter mer och kan ta för oss …
– Ja, jag är ju 59, sa Siv, men inte fasiken har jag blivit friare. Snarare tvärtom. I förrgår flyttade Robin hem igen. Han fick inte jobbet. Och jag som hade fixat till hans rum så bra med symaskin och strykbord. Nu står bandyklubborna och hans leriga 46:or där igen.
– Menar du att du måste börja tvätta sporttröjor och slåss om duschen igen?
– Ungdomarna får ju varken jobb eller bostad så vad ska man göra, sa Siv.
– Är det det som menas med det okända och halsbrytande livet efter femtio – att ungarna flyttar hem igen?
Anita läste vidare:
– När barnen vuxit upp och vi inte längre har förpliktelser kan vi förverkliga våra drömmar, står det. Resa, ligga med karlar, operera ögonen…
– … apropå operera, avbröt Majbritt. Syrran har fått tid för höftledsoperation. Om fem månader. Hon har så ont att hon varken kan gå eller stå.
– … skönhetsoperera alltså. Det kostar tjugotusen att operera ögonlocken! Tjugotusen! Amen herrejävlar, var skulle jag få det ifrån?
– Vem skulle vilja ligga med mig? sa Majbritt dystert. 63-årig kvinna med artros, ansträngningsinkontinens, hallux valgus, fyra tänder som måste bytas ut, ett barnbarn med ADHD och en halvdement morsa som ringer dygnet runt. Utmattningssyndromet är en tidsfråga.
– Och var skulle vi förresten hitta dom? Karlarna alltså, sa Siv.
– Ska man hitta karlar ska man hänga på Riche, säger författarna. Det måste vara ett gym, det är ju där man hittar dom nu för tiden. Vad sägs om varsin personlig instruktör, tjejer?
Anita läste vidare:
– Femtioplussare vill resa och ha sex. Kolla bilden! Tänk att ligga under en palm och dricka skumpa och äta ostron och pippa ...
– Pippa! Jag som inte ens har hånglat sen julfesten för sju år sen och det var ingen höjdare kan jag säga. Minns ni Birger, tjejer?
– Hu ja. Ostron? Är dom inte hemskt slemmiga?
– Vem skulle inte vilja ha en karl? Sambo, iblandbo, one-night-stand… spela roll. Jag har ännu inte vant mig vid att komma hem till en tom lägenhet. Ibland börjar jag grina, så tyst är det.
– Vi måste rycka upp oss tjejer. Vi borde ut och resa! Ska vi boka en partykryssning till Riga nästa helg? Två nätter ombord, bara 175 spänn i en hytt för fyra.
– Nästa helg kan inte jag. Har lovat Lotta att ta ungarna så hon får sova ut.
– Jag måste jobba extra. Behöver varenda pensionspoäng jag kan få efter alla hemmafruåren, så för mig är det också kört.
– Amen kom igen tjejer, här står att femtioplussare – det är ju vi det – kan trappa ner och jobba mindre, för vi har redan gjort våran karriär.
– Trappa ner? Tok heller. Jag är glad att över huvud taget ha ett jobb!
Samtalet ovan är fiktivt – men troligen närmare verkligheten än den glossiga bild av livet efter 50 som Monica Gunne, Amelia Adamo och Susanne Hobohm målar upp i sin bok ”Sex, systerskap och några män senare”.
Bokens syfte – att visa på de möjligheter som dagens kvinnor 50+ har men som våra föregångerskor saknade – är lovvärd. Kritiken mot den ungdomsfixering som sätter yta före innehåll delar jag fullt ut. Problemet är bara att bokens huvudpersoner, tre lika rika som framgångsrika singlar, löper som vattenspindlar över – just det – yta, medan de som besatta söker efter Ungdomens Källa.
Boken skildrar ”den första generation kvinnor som både vill och kan göra sina egna val” (Ann Heberlein DN 16/11). Och vad väljer då dessa tre? Jo att ”vältra sig i våndor över att inte vara åtråvärda i männens ögon” (Unni Drougge, AB 18/11).
Ack, om de i stället hade fått vara mogna kvinnor som stod för sina skavanker, kvinnor som insett att livet handlar om förändring, som känt lust att lyssna till nya röster inom sig och se tillvaron ur andra perspektiv! Då hade de verkligen satt fokus på kvinnors åldrande.
Jag menar inte att man stillatigande måste stappla nerför ålderstrappan, men om man till varje pris ska lägga karbonpapper mellan första och andra halvan av livet och retuschera bort de avtryck som åren sätter inom- och utombords så gagnar man bara exakt det som författarna säger sig vilja bekämpa, nämligen ungdomskulten.
Fixeringen vid ålder och utseende är långt gången i Sverige. Låt oss göra vad vi kan för att motverka den och ge status åt den klokskap som åren kan ge i stället för att medverka till sorteringen av kvinnor i bästföre-datum respektive utgånget.
Birgitta von Otter