Nya lagar behövs för förändring, ministern

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2013-01-22

Debattörerna: Det är bara med lagstiftning jämställdheten verkligen går framåt

Under Fadimedagen, i går, annonserade Nyamko Sabuni att hon avgår som jämställdhets­minister. Det var inte helt oväntat eftersom hon tidigare sagt att hon inte skulle kandidera inför nästa val. Icke desto mindre kom det plötsligt då ministern så sent som i lördags presenterade ett förvånande lagförslag som ­syftade till att komma till rätta med bristen på könsbalans i svenska bolagsstyrelser.

Om frågan varit het återstår att se, men att tillträdande jämställdhetsminister Maria Arnholm presenterades som feminist och direktör, lät som en markering i frågan från Folk­partiets partiledare Jan Björklund.

Med Sabunis avgång blir Sveriges regering helvit igen, det är tråkigt. Men det är också på sin plats att konstatera att det just nu är en övervikt av kvinnor – vilket också är historiskt signifikativt.

Nyamko Sabuni har varit en ovanlig jämställdhetsminister då hon hårdnackat vägrat kalla sig feminist. På senare år har hon dock gång på gång understrukit att hon menar samma sak som feminister. Hon har hävdat att det ska räcka med att kalla sig liberal. Sabunis kanske ­viktigaste politiska reform var att ändra direktiven till kommunerna från ”bör” till ”ska” vad gäller till­handahållandet av kvinnojourer på orten.

Nu tillträder Maria Arnholm, som de senaste månaderna ­arbetat hos Sabuni som stats­sekreterare. Till skillnad från sin företrädare kallar hon sig ­feminist, vilket är en välkommen signal. Samtidigt kommer Maria Arnholm att brottas med samma problematik: alliansregeringens ovilja att använda lagstiftningsverktyget samt de politiska skilje­linjerna inom regeringen som verkar förlamande i jämställdhetsfrågan. Frågan är helt enkelt problematisk för alliansen.

Nyamko Sabuni må ha satsat medel i kraft av jämställdhets­minister, men när resultatet av den sammanlagda politiken blir att löneskillnaderna mellan män och kvinnor står still och till och med ökar, allt fler kvinnor nekas plats på jourerna och det går mycket långsamt att uppnå de mål för jämställdhetspolitiken som regeringen står bakom, så blir slutsatsen att det är fler och delvis andra åtgärder som behövs.

När Feministiskt Perspektiv avslöjade att Socialdepartementet utan Nyamko Sabunis vetskap ändrat riktlinjerna för Försäkringskassan så att myndighetens uppdrag inte längre är att främja ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen, försökte hon tona ner betydelsen av detta. Hon sa att jämställd fördelning ska uppnås genom människors välinformerade val, och att det är viktigare än att förändringen går fort. Men det är bara när det har lagstiftats som det lett till någon reell förändring.

Maria Arnholm är ingen duvunge. Hon var Bengt Westerbergs stabschef när den första pappa­månaden infördes, trots motstånd och i strid med åtminstone folkmajoritetens fria val.

Arnholm vet att vad som sker i hemmen avgör hur jämställt samhället tillåts vara, och att föräldraförsäkringen är ett av få verktyg som politiken har för att påverka jämställdheten i hemmen. Frågan är nu om Arnholm klarar av att driva igenom frågan trots det kompakta motståndet hos övriga allianspartier? Det vore onekligen en fjäder i hatten för Folkpartiet.

Att Arnholm passade i frågan om läx-rut kan vi bara hoppas betyder att hon hellre ser att bidrag från det offentliga går till det offentliga. Men att närings­livet vill ha jämställdhet kan vi bara inte hålla med om, inte med mindre än att fri vilja inte existerar.

För övrigt noterar vi att det verkar svårt för Fredrik Reinfeldt att få tag på ministrar som inte har fuskat med skatten.

Anna-Klara Bratt

Jenny Rönngren