Förenkla inte frågan om festivalövergrepp

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2016-07-12

Debattören: Lösningen finns inte i bara kultur eller kön

DEBATT. I den debatt som pågår nu om sexuella övergrepp på festivaler har två tydliga läger etablerats: de som beskriver detta som en följd av invandring från andra kulturer, mot de som beskriver övergreppen som en följd av män (som inte respekterar kvinnor).

Jag anser att båda förklaringarna är förenklingar, om än inte fel. Jag vill tillföra ytterligare en faktor som jag menar behöver tas i beaktande för att problemet ska kunna lösas.

Analys av endast en faktor (kultur eller kön) kan inte ge tillräcklig förståelse, utan det krävs flera faktorer i kombination. Den faktor som, till min förvåning, ofta utelämnas är: situationen i vilken övergreppet sker.

Kultur (eller uppväxtmiljö) och kön är sådant som påverkar vår personlighet och våra attityder, medan situationer vi befinner oss i har en förmåga att tjuvkoppla oss. Personlighet och attityder är dåliga på att förutsäga individens beteenden. Det går att ha starka värderingar, som att man ska ”vända andra kinden till”, och ändå bete sig hämndlystet och småaktigt. Ämnet är välforskat och socialpsykologen Philip Zimbardo som har sammanfattat forskningen och gett den undertiteln ”Hur goda människor blir onda”, vilket väl är kärnan i problematiken.

Resonemanget bygger på så kallade deindividueringsprocesser. Det betyder att det kan uppstå situationer när en individ inte längre uppfattar sig som någon med ansvar. Anonymitet är här avgörande.

Till detta kommer den så kallade åskådareffekten: individen upplever sig inte heller ha ansvar för andra i situationen. Skickliga första hjälpen-instruktörer känner till den väl. De vet att det är farligare att få hjärtstillestånd i en folkmassa, än tillsammans med bara en annan person, oavsett om denna enda person kan första hjälpen. Varje kursdeltagare tvingas därför inse att hen bär ansvar i alla situationer. Det räcker inte att veta vad som är rätt.

Det är också åskådareeffekten som kan göra folksamlingar farliga, som gör att människor rycks med i lynchstämningar och så vidare.

Så föreställ dig i ett folkhav på en festival. Mörkret, trängseln och den höga musiken förstummar våra sinnen. Människorna runt oss reduceras till kroppar, du vet inte vad de heter, många gånger gör mörkret dem ansiktslösa. Vi vet alltså att i en sådan situation kan nästan vad som helst hända – och jag anser att detta måste tas med i analysen för att förklara övergreppen.

Forskningen har också en del att bidra med när det gäller varför dessa övergrepp i huvudsak begås av män (97 procent), och varför det ibland sker i grupp. Gruppsykologi som fokuserat på mobbning har bland annat funnit att män och kvinnor mobbar på olika sätt, samt att processerna i mobbning kan få åskådare att delta i övergreppen. På så sätt liknar övergrepp och mobbning varandra.

Forskningen visar att vi måste finna lösningar hos hela organisationer, inte bara individer, eller grupper.

Vad gör vi då åt festivalövergreppen? Ser man bara kultur eller kön som orsaken bakom problemet ger det ganska simpla, praktiska lösningar: stängda gränser respektive könssegregerade festivalområden. Båda känns som nödlösningar.

Det som behövs är att vuxna (föräldrar eller HVB-personal) måste få sina barn att förstå att de bär ansvar, i alla situationer (utom den som utsätts för övergrepp, som aldrig ska lastas).

Vuxna måste också själva ta ansvar. Varför ska barn och unga ta ansvar i ett klimat där vuxna offentligt hoppas att kvinnliga popstjärnor och debattörer ska våldtas?

Robin Färdig

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.