Gynna kvinnorna med rätt reformer

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2013-04-24

Nima Sanandaji: Kvotering är fel väg att gå för ökad tillväxt

Enligt vårpropositionen sätter regeringen sitt hopp till kvinnorna. Genom att stimulera fler kvinnor att arbeta, och de kvinnor som arbetar deltid att övergå till heltid, hoppas regeringen öka antalet arbetade timmar med nära sju procent, vilket möjliggör bättre välfärd och högre tillväxt. Men vad vill regeringen göra för att kvinnors karriärmöjligheter och företagande ska lyfta? Som Anders Borg flaggade för i helgen är svaret kvotering. Politiken är missriktad. Vad Sverige behöver är tillväxtreformer som i synnerhet gynnar kvinnors karriärmöjligheter.

Vi lever i dag i en värld präglad av kvinnlig framgång. Forskarna Michael Silverstein och Kate Sayre konstaterade nyligen att kvinnors samlade globala inkomster år 2014 förväntas öka till nära 130 000 miljarder kronor. Det är tio gånger så mycket som Indiens BNP. Om inte fler kvinnor hade gett sig ut på arbetsmarknaden i Syd- och Centralamerika mellan 2000 och 2010 så skulle den extrema fattigdomen ha legat kvar på 18 procent. Tack vare att fler kvinnor arbetade sjönk nivån till knappt 15 procent.

Redan 2005 tjänade 21–30-åriga singelkvinnor i New York som arbetade heltid 17 procent mer än unga singelmän i samma ålder. Enligt den senaste statistiken har glastaken inte bara spräckts i storstäderna. I hela USA tjänar 20–30-åriga singelkvinnor i snitt 27 000 dollar per år. Det är åtta procent mer än männen. I Storbritannien har heltidsarbetande 22–29-åriga kvinnor en timlön som är 2-3 procent högre än männen. Dessa framgångar har inte skett på grund av statlig kvotering, utan genom att miljoner kvinnor av egen kraft kämpat sig fram på arbetsmarknaden. En värdefull läxa för alliansregeringen?

Sverige och övriga Norden, som länge varit dominerande i jämställdhet, har i vissa aspekter börjat halka efter omvärlden. Enligt Eurostat är andelen kvinnliga chefer i näringslivet under 16 procent i Sverige. Detta är klart lägre än genomsnittet för EU-25 länderna på 25 procent, och ännu lägre jämfört med USA:s 38 procent. Knappt 22 procent av företagarna som har anställda utöver företagaren själv är kvinnor i Sverige, jämfört med EU-snittet på 26 procent, och Lettland, där andelen är hela 34 procent.

Beräkningar av OECD visar att utbildningspremien, det vill säga den totala belöning man får för att utbilda sig jämfört med alternativet att söka jobb efter gymnasiet, är 364 000 kronor spritt över hela livet för kvinnor i den genomsnittliga utvecklade ekonomin. I Sverige är den chockerande låga 36 000 kronor.

Förklaringen är att jobb som exempelvis bibliotekarie, där arbetsgivarna ofta är offentliga monopol, betalar sig så dåligt att individer förlorar på att läsa på högskola. Borde inte fokus för politiken vara att förändra detta skeva system, så att fler kvinnor får möjligheten och drivkraften att komma vidare i sina karriärer? Borgs alternativ – könskvotering – riskerar att sprida den felaktiga bilden att kvinnor inte har förmågan att ta sig fram genom egen kraft.

En rad förändringar, som ökad konkurrens i offentlig sektor, lägre skattekilar som främjar den privata tjänstesektorn och mer individualiserad lönesättning, skulle i synnerhet främja kvinnors karriärer. Det är också viktigt att utveckla välfärdsinslag som barnomsorgen.

Den svenska modellen bygger i dag på att åtminstone en förälder (mamman) arbetar relativt få timmar för att ta hand om barnen. Visst kan vi hålla fast vid denna modell. Men då kan vi inte längre hålla fast vid bilden av Sverige som världens mest jämställda land, eftersom det kommer att reduceras till en halvsanning.

Det är synd att Sverige, som länge lett jämställdhetsligan, inte inför de tillväxtreformer som kan främja kvinnors företagande och karriärmöjligheter. Regeringens ambition är att kvinnors arbete ska lyfta tillväxten och välfärden. Är man villig att backa upp det med nödvändiga reformer?

Nima Sanandaji