Bergsjön har problem – trots en nymålad skola
Replik från Janne Josefsson, Martin Sundborn och Lena Laurén om reportaget från Göteborgsförorten
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-05-22
REPLIK. I reportaget från Bergsjön framkom en bild som läraren Linus Johansson inte gillar. Han gör ett nummer av vår ”oförmåga att se på förorten ur ett helhetsperspektiv”.
Han har helt rätt. Vi gör inte anspråk på att ha gett ”hela bilden”, av det enkla skälet att det inte är möjligt.
Varje berättelse, hur sann den än är, är som vi säger i programmet en skärva av verkligheten. Linus Johansson vill berätta om sin skärva. Det är bra, det är fler berättelser om Bergsjön som behövs, inte färre.
Avsnittet från Bergsjön i programmet ”Josefsson” var en uppföljning av ett 25 år gammalt reportage som skildrade en polariserad stadsdel. På ömse sidor om en gångtunnel hade en slags apartheid vuxit fram, som Alexis, en av de boende uttryckte det. På ena sidan fanns ett välmående ”helsvenskt” radhusområde, på den andra låg Göteborgs fattigaste gata dit alltfler flyktingar och nyanlända hänvisades.
Det var en varningsklocka. Vad skulle hända om man inte fick stopp på segregationen?
Det här var 1994, långt innan bilbränder och skjutningar.
När vi nu återigen besökte området var det tydligt att klyftan kvarstår, om än i en annan skepnad. Radhusområdet i Bergsjösvängen är minst lika välskött men mer integrerat, de svenskar som sålt sina hus har gjort det till människor med bakgrund i andra länder.
Atmosfärgatan med sina hyreshus är fortfarande Göteborgs fattigaste gata, här har trångboddhet och arbetslöshet ökat.
Vi sökte upp samma platser som 1994 och pratade med folk längs vägen. De säger det de säger, vi har inte valt ut de mest negativa rösterna. Barnen vi mötte uppfattar området som fattigt, berättar att de saknar riktiga lekplatser och att de ser folk med vapen om dagarna.
En man som i dag bor i Alexis lägenhet ska flytta för att han inte står ut.
Och en nybliven radhusägare från Irak berättar att han skickar sina barn till en skola i stan.
Detta är de faktiska rösterna längs vår väg mellan Bergsjösvängen och Atmosfärgatan.
Det är glädjande att Linus Johansson verkar se en ljus framtid för Bergsjön. Det är många som hoppats och ställt ut löften genom åren. Och naturligtvis finns det saker som blivit bättre sedan 90-talet. På senare år har exempelvis brottsligheten gått ner på Rymdtorget vilket polisen Marcus säger i reportaget.
För 20 år sedan gick bara hälften av niorna ut från Bergsjöskolan med godkända betyg i alla ämnen. Som vi berättar i programmet är det i dag inte ens en fjärdedel. Det faktumet förändras knappast av att skolan är nymålad och att kollegiet varit på studiebesök i New York.
Det vi som journalister får fram måste kunna berättas, utan att varje gång ängsligt snegla åt vilka krafter som gynnas eller missgynnas. Det är inte, som Linus Johansson uttrycker det, att vara nyttig idiot åt populistiska krafter.
Det är inte heller granskande journalisters uppgift att åka runt och skildra idealsamhällen, det får resemagasin göra.
Reportaget Tunneln handlar om klyftorna i ett alltmer delat Göteborg, där de redan hårt belastade får bära den största bördan.
Ytterst måste man ställa sig frågan: vems barn ska växa upp här, bland beväpnade kriminella, på Göteborgs fattigaste gata?
Janne Josefsson, reporter
Martin Sundborn, redaktör
Lena Laurén, projektledare
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Artikeln är en replik. Läs hela debatten här:
Så här skriver du en debattartikel