Omöjligt att spara i klyftornas Sverige
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-03-19
LO: Var fjärde arbetare klarar inte en oförutsedd utgift
När barnbidraget betalas ut i dag kommer det som en räddning för många familjer med små marginaler. Det är pengar som gör att man klarar matinköpen den sista veckan innan lönen kommer.
I spåren av krisen har många av LO-förbundens medlemmar fått det allt tuffare. Många har ingen möjlighet att lägga undan pengar för oförutsedda utgifter.
Nya siffror från Statistiska centralbyrån visar att nästan var fjärde arbetare inte klarar att betala en oväntad utgift på 8?000 kronor inom en månad utan att låna eller be om hjälp. Bland högre tjänstemän klarar 95 procent av att betala en sådan oförutsedd utgift. Möjligheten att spara är alltså en klassfråga.
LO har i en rad rapporter visat hur klyftorna ökar i Sverige. Mellan 2002 och 2007 fördubblades andelen fattiga bland sjuka och arbetslösa. Under samma period ökade den rikaste tiondelen av befolkningen sin realinkomst med hela 88 procent.
Men de ekonomiska klyftorna började öka långt tidigare. Efter att Sverige under en period av femtio år gått mot en allt större inkomstutjämning vände utvecklingen i början av 1980-talet. Sedan dess har inkomstskillnaderna ökat.
Det finns framför allt två orsaker till denna utveckling. Den första är att kapitalinkomsterna har ökat kraftigt, framförallt bland de allra rikaste.
Den andra orsaken är ökade ekonomiska skillnader mellan de som arbetar och de som är arbetslösa eller sjuka. Delvis handlar detta om att trygghetssystemen inte följer löneutvecklingen, men det beror också på att trygghetssystemen försämrats och att skatterna har sänkts, mest för de som redan tjänar bäst. I vår mätning av inkomstklyftorna, som sträcker sig fram till 2007, finns det första året med regeringens jobbskatteavdrag med. Sedan dess har utvecklingen förstärkts genom ytterligare skattesänkningar som främst gynnat höginkomsttagare.
Statistiska centralbyråns siffror om möjligheten till sparande visar ett Sverige som slits isär. Frågan är då vad man kan göra för att vända utvecklingen. Jag tycker att det först och främst handlar om politisk vilja. Att den borgerliga regeringen inte har denna vilja är uppenbart. Regeringens nuvarande politik bidrar aktivt till att öka klyftorna mellan människor i vårt land. Skatten har sänkts för höginkomsttagare och ägare av fastigheter samtidigt som a-kassan och sjukförsäkringen har urholkats.
Det har skett cyniska försämringar av sjukförsäkringen där sjuka människor kastas ut från rätten till ersättning. Människor som är allvarligt sjuka, ofta utslitna av en dålig arbetsmiljö, blir utan ekonomisk trygghet. Till detta kommer regeringens handfallenhet inför den skenande arbetslösheten.
LO:s uppfattning är att utvecklingen mot ökade ekonomiska klyftor måste vändas. Och vi vet att det går. Först och främst krävs en aktiv och expansiv politik mot arbetslösheten. Kommuner och landsting måste få ökade resurser, arbetsmarknads- och yrkesutbildningen rustas upp och fler jobb skapas genom ökat bostadsbyggande och satsningar på infrastruktur. Samtidigt måste antalet otrygga anställningar minska och möjligheten till fasta anställningar stärkas.
Heltid ska vara en rättighet, deltid en möjlighet. Detta är krav som LO-förbunden driver i årets avtalsrörelse.
Tillsammans med kravet på en jämställdhetspott, att kvinnodominerade branscher ska kunna kräva högre löneökningar än mansdominerade, kan det bidra till att minska klyftorna i samhället.
Samtidigt krävs också att våra trygghetssystem repareras. Taket i a-kassan måste höjas så att de allra flesta får 80 procent av sin tidigare lön, en nivå som ska behållas under hela arbetslöshetsperioden. Samtidigt bör avgifterna för den enskilde sänkas. De rigida tidsgränserna i sjukförsäkringen ska bort.
Istället behövs satsningar på rehabilitering så att försäkringen blir en brygga tillbaka till arbete.
Med en sådan medveten politik för ökad jämlikhet och allas rätt till arbete går det att vända utvecklingen och åter göra Sverige till ett land där klyftorna mellan människor minskar.
Genom sin politik lägger Fredrik Reinfeldt över ansvaret för krisen på enskilda individer. I dag kan man inte lita på att få hjälp och stöd av samhället om man drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. A-kassan och sjukförsäkringen levererar inte längre den trygghet de ska göra.
Det tvingar människor att själva bygga upp en egen buffert, och det är en grym ironi att de som behöver det mest har så små möjligheter att spara. Detta är inte värdigt ett välfärdssamhälle.
Wanja Lundby-Wedin