Brist på familjehem öppnar för vanvård

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-08-20 | Publicerad 2015-08-19

Debattören: Vi behöver inrätta en nationell bank över godkända hem för barnen

DEBATT. Familjehemsvården i Sverige står inför stora utmaningar. Varje år placeras tusentals barn i familjehem när föräldrarna brister i vården och omsorgen. I många år har efterfrågan varit större än tillgången på familjehem. I dag är denna obalans än större, bland annat på grund av ökningen av ensamkommande flyktingbarn. Hur löser man denna ekvation?

Familjehemsvården är en kommunal verksamhet. Varje kommun måste själv hitta och utreda de familjer som behövs. Bristen på familjehem har lett till att man söker familjer mycket längre bort än de tio mil från hemkommunen som tidigare var en rekommendation. Risken finns att det skriande behovet mildrar kraven på familjehem.

En mycket allvarlig följd av problemet är konkurrensen mellan kommunerna. Under mina år som familjehemsekreterare har jag bevittnat den osunda konkurrensen flera gånger. Kommuner ska i regel informera socialnämnden på den nya orten när man placerar barn där. Detta är dock inte tvingande. Frågan får en annan dimension när en kommun försöker placera barn hos en familj, där en annan kommun redan har ett barn.

På vår familjehemsenhet i Angered har vi aldrig använt familjer där det funnits en pågående placering utan de aktuella kommunernas samtycke. Det låter som en självklarhet att socialtjänsten i en kommun inte ska riskera en annan socialtjänsts pågående placering. När man matchar en familj med ett barn, gör man samtidigt en bedömning om familjens resurser tillåter flera barn samtidigt.

Det horribla är att det inte så sällan händer att en familjehemsenhet struntar i detta och placerar barn i ett hem med pågående placering, trots den andra kommunens tydliga motvilja och risken för sammanbrott av placeringen.

Många placeringar sker i barnets nätverk. Enligt lag måste socialtjänsten alltid kontrollera nätverket vid en eventuell placering. Inte sällan avförs nätverket som alternativ då det inte uppfyller kraven. Men då antalet ensamkommande barn det senaste året snabbt blivit fler, höjs trycket markant på den redan magra familjehemsbanken. Detta har ökat risken för sänkta krav på de familjer som ska ta emot dessa barn.

Det är ett svek mot barnen när de placeras hos familjer som inte uppfyller kraven enligt normerna för den gällande familjehemsutredningen. Det är också diskriminering av barn med utländskt härkomst om man låter något avlägset släktband och ett gemensamt språk trolla bort de övriga bristerna hos nätverksfamiljen.

Bristen på familjer och den kommunala ansvarsfördelningen gör också att ökända familjehem som socialnämnden har avbrutit sitt samarbete med, kan vända sig till andra kommuner så länge de inte nämner sina tidigare avbrutna uppdrag. Även om socialnämnderna i dag kan förbjuda familjer att ta emot andras barn kan de slinka förbi förbudet då kommuner inte alltid kontrollerar med socialnämnden på orten om en familj är godkänd. Den nämnda konkurrensen mellan olika kommuner gör problemet värre.

Barnens väl och ve ska inte vara en kommunal angelägenhet utan en nationell sådan. Barn ska behandlas lika oavsett var i landet de bor. Familjehemsverksamheten behöver ha nya riktlinjer. Det måste upprättas en nationell bank av familjehem som bistår socialnämnderna med de familjer som behövs och stoppar de familjer som inte gagnar barnens utveckling. Sist men inte minst, ska kommuner vara skyldiga att ta hänsyn till socialnämndens bedömning på orten om placering av barn hos en familj.

Soleyman Ghasemiani