Nej, att curla skadar inte alls våra barn
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-09-05
Professorn: Det finns inga belägg för att curlingföräldraskap ger barnen problem
DEBATT. När begreppet ”curlingsföräldrar” introducerades i den svenska debatten för mer än tio år sedan fick det ett omedelbart genomslag. Termen beskriver en kategori föräldrar som ständigt överbeskyddar och ”sopar banan” för sina barn genom att skjutsa dem till olika evenemang, ge dem pengar när detta efterfrågas, överdriva läxhjälpen och låta barnen bestämma över det mesta.
Detta skulle i sin tur leda till att barnen blev hjälplösa, gränslösa, respektlösa, egoistiska och odrägliga. De riskerade att växa upp till hänsynslösa vuxna utan egentlig förmåga att klara sig på egen hand, eftersom de aldrig förberetts svårigheter och motgångar som man måste ta itu med på egen hand.
Föräldrar som hjälpte sina barn mer än normen dömdes ut och ansågs ha missuppfattat sin uppgift. Det gjordes till och med tv-program där man hånade föräldrar som sades ”skämma bort” sina barn som i sin tur paraderades som olyckliga offer för överbeskyddande föräldrar. Och så sent som för några dagar sedan kunde vi läsa om en intern rapport på Migrationsverket där ineffektiviteten skylldes på att: ”Myndigheten har numera de så kallade curlingföräldrarnas barnkullar i rullorna. Vi har med andra ord anställda som vant sig vid att bli skjutsade hit och dit och få allt de pekar på”.
Det har således blivit skuldbelagt att ägna överdriven omsorg om sina barn. Att hämma föräldrar med en tendens att överbeskydda sina barn är en sak, men det kan finnas en ännu allvarligare konsekvens.
Curlingteorin utgör nämligen jordmån för att föräldrar som inte har en tendens att överbeskydda sina barn ska ta mindre ansvar. Med curlingbegreppet har vissa föräldrar försetts med en ursäkt för att prioritera sig själva på barnens bekostnad. På detta sätt kan metaforen curlingföräldrar ha lett till att omhändertagandet av barn minskat generellt i samhället.
Detta är gott och väl om slutsatsen är korrekt att ett överdrivet fokus på att beskydda och prioritera barn leder till negativa effekter på barnen och samhället i stort. Paradoxalt nog är det väl etablerat genom vetenskapliga studier att socialt stöd leder till såväl bättre fysisk som psykisk hälsa. Det ter sig därför motsägelsefullt att ett utökat socialt stöd från föräldrar skulle leda till så många negativa konsekvenser.
Naturligtvis förväntar vi oss att en ideologi med så stark genomslagskraft ska vara vetenskapligt utvärderad och förankrad, annars skulle vi ju aldrig acceptera den som en sanning.
Det märkliga är att det inte finns några belägg för att curlingföräldraskap är skadligt för barn. Jag har över huvud taget inte kunnat finna några vetenskapliga studier på hur barn till curlingföräldrar utvecklas, vare sig i Sverige eller i något annat land.
Vid genomgång av forskningslitteraturen på olika föräldrastilar finner man heller ingen som är direkt jämförbar med curlingbegreppet. Det som kanske kommer närmast är det engelska begreppet ”helikoperföräldrar”. Skillnaden är att denna uppfostringsstil omfattar att föräldrarna aktivt bevakar barnets intressen (hoovrar över dem) vilket kan ta sig uttryck i att de kontaktar lärare, kamrater och arbetsgivare för att se till att just deras barn högprioriteras och ges privilegier.
Det finns några studier på helikopterföräldrars barn där man funnit att dessa ungdomar har något lägre betyg, minskad självtillräcklighet och självständighet samt minskat välmående. I andra studier på helikopterföräldraskap har man emellertid funnit att dessa ungdomar är mer engagerade i undervisningen, mer till freds med sin skola och samarbetade mer. De har i dessa studier visat sig ha högre livstillfredsställelse och uppnådde oftare sina mål.
Vi vet alltså inte om curlingföräldrar orsakar barnen skada eller tvärtom ger dem en bra start i livet. Det sannolika är att eftersom barn är olika så varierar också konsekvenserna för olika barn – vissa gagnas, andra inte.
Att på denna svaga grund döma ut en viss föräldrastil ter sig därför förmätet, speciellt som socialt stöd så entydigt har visat sig ha positiva effekter i andra sammanhang.
Hur mår våra barn och ungdomar? Psykisk ohälsa ökar, allt fler unga är beroende av psykofarmaka för att klara sin vardag och samtidigt har skolprestationerna försämrats. Den grundfråga vi måste ställa oss är om problemet är att vi föräldrar tar ett för stort eller ett för litet ansvar för våra barn? På basis av de vetenskapliga studierna är det svårt att dra slutsatsen att svårigheterna beror på att föräldrar curlar sina barn. Med vår kunskap om de negativa effekter bristande socialt stöd har borde vi nog oroa oss betydligt mer för de barn som inte känner stöd hemifrån än för de med ”curlingföräldrar”.
Myten om curlingföräldraskapet är uttryck för vår strävan att finna enkla svar på komplexa frågor, men som alla ideologer bör den ifrågasättas. Och slutsatsen blir den nygamla – att det barn behöver mest är föräldrarnas tid, engagemang och kärlek och att inget kan befria oss från det ansvar vi tar på oss när vi sätter barn till världen.
Stefan Einhorn, professor och ordförande i Centrum för social hållbarhet vid Karolinska Institutet och författare, senast till boken "Pappan" om föräldraskap.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.