Israels strategi - att riva de hus vi byggt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-05-10 | Publicerad 2016-05-03
Hagai El-Ad: EU sviker – både sina löften till palestinierna och sin egen politik
DEBATT. Över hela den ockuperade Västbanken kan man idag nästan smaka på dammet i luften. Sedan januari 2016 har omkring 300 palestinska hem och andra byggnader rivits med bulldozrar av israeliska myndigheter.
Hundratals människor har förlorat sina hem, mer än hälften av dem är barn.
Denna grymhet är inte slumpmässig. Den är en del av en bredare strategi från Israels regering att fördriva palestinierna bort från delar av sitt hemland och ytterligare fragmentisera deras markinnehav.
Målet är att säkerställa israelisk kontroll och ge mer utrymme för fortsatt expansion av illegala israeliska bosättningar. Genom att Israel kontrollerar rätten till bygglov har man skapat regelverk som i praktiken gör det omöjligt för palestinier att på lagligt sätt få rätt att få bygglov. Samtidigt som myndigheterna ger bosättningarna rätt till expansion rivs hela palestinska byar.
Inget av detta är nytt. Vågor av husrivningar kommer och går, stiger och ebbar ut som tidvatten beroende på internationell uppmärksamhet, men vill aldrig riktigt upphöra.
Ändå är den nuvarande rivningsvågen unik på flera sätt.
För det första: Omfattningen.
Under de första månaderna 2016 har Israel redan rivit flera palestinska bostäder än under hela 2015.
För det andra: Inriktningen.
Det är uppenbart att myndigheterna har riktat in sig på biståndsprojekt som donerats till palestinska samhällen från EU och dess medlemsländer.
Bland annat humanitärt bistånd såsom solpaneler som ger elektricitet när Israel förhindrar uppkopplingar till närliggande elnät, vattencisterner, en liten skola med ett klassrum, och enkla bostäder för lokal befolkning.
Märkligt nog hävdar Israel att dessa solpaneler och vattencisterner, byggd på mark som varit ockuperad sedan 1967, kan "undergräva Israels suveränitet".
I september 2015 inledde EU en ”strukturerad dialog” med Israel, som syftar till att få ett slut på rivningarna inom sex månader. EU och dess medlemsstater också åtagit sig att kräva ekonomisk ersättning från Israel för EU-finansierade projekt som förstörts om inte rivningarna stoppades.
Istället för en förmodad dialog och ett stopp på rivningar ser vi att rivningarna ökat dramatiskt.
EU:s tidsfrist på sex månader tog slut för över en månad sedan.
Det är uppenbart att det enda strukturerade vi sett under denna tid för ”strukturerad dialog” var Israels systematiskt rivande av EU-finansierade strukturer.
Så till och med i rivningsbråten av en EU finansierad lekplats kan de Palestinska barnen se en struktur och en logik – nämligen Israels strategi att med tvång få palestinsk befolkning att flytta från mark som är del av det palestinska ockuperade territoriet.
Dessa övergrepp kan inte tillåtas att fortsätta. Det faktum att så mycket av det som förstörs finansieras av europeiska givare lägger endast sten på börda, med den centrala frågan som återstår är att människors hem går förlorade.
Om detta tillåts fortsätta kommer tusentals palestinier på Västbanken – inte "bara" hundratals – få se sina hem förstörda i år.
Hur ska man beteckna en regim som systematiskt förstör eller konfiskerar grundläggande humanitärt bistånd såsom enkla tält för familjer att skydda sig för natten?
Vad är en rimlig reaktion från vänligt inställda regeringar som har diplomatiska och ekonomiska relationer?
Europas svar har till dags dato varit att inte reagera alls.
Det är sant att EU i ord har fördömt rivningarna och med en allt skarpare ton. Men det slutar alltid med tomma ord och efterföljs inte av några handlingar.
Ett sådant förhållningssätt ger i praktiken Israel grönt ljus att fortsätta sina rivningar. Vilket är precis vad som händer.
När Israel fortsätter att riva palestinska hem är det därför inte bara ett svek gentemot de berörda palestinska barnen, familjerna och samhällena. Det är samtidigt ett svek mot Europas egen befolkning som är de som ytterst betalat för många av de förstörda projekten.
Detta är en brådskande vädjan att vidta åtgärder och göra en skillnad.
Det är knappast troligt att åtgärder som att kräva kompensation och att offentliggöra kostnaden för rivna biståndsfinansierade byggnader kommer att vara tillräcklig för att stoppa rivningar, men i dag är det inte ens klart att EU ens kommer att göra dessa grundläggande åtgärder.
Den strukturerade dialogen är över, och till ingen nytta. Sex månader har gått till spillo. Nej inte helt. Israel har använt tiden väl för att ytterligare flytta fram sina strukturerade rivningar.
Bland spillrorna har ord och löften förlorat sin betydelse.
Europa måste välja. Kommer man fortsätta ge Israel klartecken för ytterligare brott mot internationell humanitär rätt och en politik med tvångsförflyttningar – eller inte?
För mycket spillror ligger redan på marken, för mycket damm som skapat mörka moln för framtiden. Tiden för ord har sedan länge passerats: nu är det dags för handling.
Hagai El-Ad, verksamhetschef, B’Tselem
Läs Martin Blechers replik, Israls ansvar att upprätthålla lag och ordning
Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.